EU & arbetsrätt 2 2008
Kohandel om bemanningsarbete och arbetstider banar väg för direktiv
Ett direktiv om arbete i bemanningsföretag och ett ändrat arbetstidsdirektiv är i sikte, sedan EU:s arbetsmarknadsministrar den 9 juni nått en politisk överenskommelse om bådadera. Överenskommelsen möjliggjordes genom en "dirty deal" där den brittiska regeringen gav upp sitt motstånd mot bemanningsdirektivet, mot att de andra medlemsländerna gick med på att behålla möjligheten att göra undantag från arbetstidsdirektivets regel om högst 48 timmars veckoarbetstid genom individuella avtal mellan arbetsgivare och enskilda arbetstagare.
Försöken att skapa en europeisk reglering av arbete i bemanningsföretag har pågått i åtta år (se EU & arbetsrätt 1/2000). En av stötestenarna har varit direktivförslagets likabehandlingsprincip som innebär att arbetstagare som hyrs ut ska ha minst de arbets- och anställningsvillkor som de skulle ha haft om de varit anställda direkt av användarföretagen. Britterna har tillsammans med Danmark, Irland och Tyskland krävt att man skulle kunna göra undantag från likabehandlingsprincipen för uppdrag som är kortare än sex månader, vilket de andra medlemsstaterna har motsatt sig.
Men den brittiska regeringen har nu alltså svängt sedan den gjort upp med Confederation of British Industry (CBI) och Trades Union Congress (TUC) om hur ett direktiv skulle kunna tillämpas i Förenade kungariket. Uppgörelsen innebär att en uthyrd arbetstagare ska ha rätt till likabehandling efter tolv veckor på samma jobb. I stället för ett undantag i själva direktivet innehåller förslaget nu en skrivning som är direkt anpassad till detta avtal. Där sägs att medlemsstater kan tillåta att likabehandlingsprincipen tillämpas först efter en viss kvalifikationstid, om detta bygger på ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell nivå.
Men det fanns ännu ett villkor för att den brittiska regeringen skulle ge sig, nämligen att den fick sin vilja igenom när det gäller arbetstidsdirektivet (2003/88). Den kräver att få behålla möjligheten att genom individuella avtal tillåta att arbetstagare jobbar mer än 48 timmar i genomsnitt per vecka (se EU & arbetsrätt nr 3/2006 sid 5). Regeln kom till när direktivet antogs 1993, för att ge britterna möjlighet att gradvis anpassa sina arbetstider, dvs. sänka dem, till vad som gällde i övriga medlemsländer. Men i stället ökade arbetstiderna i landet efter att direktivet hade genomförts. Europaparlamentet och en rad medlemsstater har därför varit mycket bestämda med att den här möjligheten ska avskaffas. I varje fall de senare har nu uppenbarligen gett med sig.
Genombrottet när det gäller bemanningsdirektivet har hälsats med stor tillfredsställelse av olika aktörer, inklusive bemanningsföretagens egen organisation Eurociett. Inför rådsmötet deklarerade Eurociett och dess motpart på arbetstagarsidan, UNI-Europa, att de är överens om att det krävs en reglering som täcker alla medlemsstater och alla arbetstagare i bemanningsföretag. De är också överens om att diskussionen om bemanningsdirektivet inte bör kopplas till diskussionen om arbetstiderna.
Båda direktiven ska nu behandlas en andra gång i Europaparlamentet, som i varje fall lär ha starka synpunkter på ändringarna i arbetstidsdirektivet.
