EU & arbetsrätt 4 2011
Provokation men inte förolämpning ryms inom facklig yttrandefrihet
Under hösten har Europadomstolen för mänskliga rättigheter avgjort två mål där frågan om yttrandefriheten för fackligt aktiva stått i fokus. Av utgången i målen står det klart att även i dessa sammanhang får offentliga arbetsgivare och politiker tåla ett större mått av kritik än privatpersoner. Samtidigt har grovheten i de kränkande yttrandena betydelse för om de kan anses ligga inom den fackliga yttrandefrihetens gränser. Domstolen fäster också betydelse vid det fackliga syftet.
I målet Palomo Sánchez överprövade domstolen i stor sammansättning det mål som i liten sammansättning benämndes Aguilera Jimenez (se EU & arbetsrätt 1/2010 s. 7) Utgången ändrades inte vid överprövningen men målets fackliga dimension lyftes fram. De klagande var två fackliga företrädare som hade blivit avskedade efter att ha publicerat en satirisk teckning med sexuella anspelningar och en kritisk artikel i det lokala fackliga nyhetsbrevet. Teckningen och kritiken hade riktats mot två kolleger. Dessa hade i en tvist mellan de fackliga representanterna och arbetsgivaren vittnat till nackdel för de klagandes fackliga anspråk.
Europadomstolen påtalade att fackliga organisationer enligt ILO:s föreningsfrihetskommitté ska respektera anständighetens gräns och avstå från ett förolämpande språk när de ger uttryck för sin uppfattning; det går en gräns mellan kritik och förolämpning. De spanska domstolarnas bedömning att de klagande överskridit gränsen för tillåtlig kritik i arbetsrättsliga relationer var därför inte orimlig, menade Europadomstolen.
Domstolen bedömde sedan om avskedandet var en proportionerlig sanktion för att de hade överskridit gränsen. För att avgöra det tog den hänsyn till att kritiken riktades mot två kolleger och inte mot företaget som var de fackliga representanternas motpart. Domstolen påtalade vidare att utrymmet för acceptabel kritik är mindre när den riktas mot enskilda än om den riktas mot politiker eller statstjänstemän. Europadomstolen menade visserligen till skillnad från de nationella domstolarna att yttrandena främjade ett allmänt intresse, nämligen företagets arbetstagares. Syftet kunde trots detta inte motivera denna typ av förolämpande yttranden. Yttrandena var snarare en attack på kollegor för att de vittnat i en tvist än ett medel för att främja fackliga intressen i förhållande till arbetsgivaren. Domstolen framhöll också att den lojalitetsplikt som ingår i ett anställningsförhållande gör att yttrandefriheten kan vara mer begränsad inom ramen för anställningsförhållandet än i övrigt. De grovt förolämpande momenten i yttrandena öppnade enligt domstolen för allvarliga sanktioner och avskedandena var därför förenliga med Europakonventionens krav.
En minoritet om fem domare kom dock till motsatt ståndpunkt. De menade att domstolens argumentation om att uttrycken låg utanför ramen för den fackliga yttrandefriheten var konstruerad. Dessutom ansåg de att avskedande var en oproportionerlig sanktion. Enligt minoriteten hade således en kränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionens artikel 10 sedd i ljuset av den fackliga föreningsfriheten (artikel 11) ägt rum.
Bernard Vellutini och Cédric Michel var ordförande respektive generalsekreterare i det kommunala polisfacket och straffades för att de agerat till stöd för en medlem som var i konfl ikt med sin arbetsgivare, tillika stadens borgmästare. Borgmästaren hade beslutat om disciplinåtgärder mot medlemmen. Med fackföreningens stöd ifrågasatte hon besluten vid domstol. Hon väckte också talan mot ett antal kolleger för förolämpning, hot och falska anklagelser. Då slog borgmästaren tillbaka och ställde henne till svars i två nummer av det kommunala nyhetsbrevet. Debatten trappades upp när hennes fackliga företrädare Vellutini och Michel publicerade ett fl ygblad med stark kritik mot borgmästaren och spred det till stadens invånare. Borgmästaren ansåg att innehållet var ärekränkande och väckte talan mot Vellutini och Michel som dömdes att betala böter och skadestånd. Sedan Cour de cassation hade avvisat deras besvär klagade de hos Europadomstolen.
Europadomstolen menade att det i detta fall var nödvändigt att beakta att de klagande hade gjort sina uttalanden som fackliga företrädare till stöd för en av sina medlemmar. Kritiken var riktad mot borgmästaren i dennes egenskap av arbetsgivare. Den underliggande konfl ikten hade fått omfattande utrymme i lokala medier och i den lokala opinionen, och uttalandena hade alltså gjorts inom ramen för en debatt av allmänintresse. Domstolen konstaterade att konventionen under sådana omständigheter i allmänhet inte tillåter några inskränkningar av yttrandefriheten. Trots detta måste uttalanden ta hänsyn till skyddet för andras rykte och rättigheter för att ligga inom ramen för yttrandefriheten. Handlingsutrymmet är dock vidare när det handlar om politiker än om privatpersoner. I det aktuella fallet var uttalandena en respons på borgmästarens anklagelser mot en facklig medlem inom ramen för en livlig debatt. I det sammanhanget, som i alla allmänna debatter, kan ett mått av överdrift och till och med provokation och ett onyanserat språk accepteras. Uttalandena hade inte varit förolämpande eller sårande på ett sätt som låg utanför det fackliga uppdraget. Domstolen hänvisar i detta sammanhang motsatsvis till Palomo Sánchez. Karaktären och strängheten hos de straff som de två fackliga företrädarna dömdes till ansågs därför oproportionerliga. Intrånget i deras fackliga yttrandefrihet var således inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, och en kränkning av Europakonventionens artikel 10 hade skett.
