EU & arbetsrätt 4 2013
Høyesterett eller Efta-domstolen?
Öppet gräl om vem som bestämmer
Ett öppet gräl har brutit ut mellan Efta-domstolen och Norges Høyesterett efter domen i det så kallade varvsmålet i början av året. Ordväxlingen pågår i såväl domskäl som debatt-artiklar och handlar om vilken av domstolarna som bestämmer – och om det egentligen är så stor skillnad mellan att enbart vara ansluten till EES-avtalet och att vara EU-medlem. I slutet av oktober drogs så även Eftas övervakningsmyndighet in i trätan sedan någon klagat dit över Høyesteretts dom.
När nationella domstolar skickar frågor till Efta-domstolen eller EU-domstolen är det fortfarande de inhemska domstolarna som ska avgöra målet. Efta-domstolen, exempelvis, ska bara uttala sig om vad EES-rätten innebär i princip, och så ska den inhemska domstolen applicera svaret på fakta i målet. Men ibland är sådana här uttalanden så bestämda att saken i praktiken redan är avgjord. Det finns inte mycket svängrum kvar för de inhemska domstolarna.
Så tycktes det vara just i varvsmålet. Visserligen sade Eftadomstolen att det var den norska domstolens sak att bedöma fakta i målet, men samtidigt var det uppenbart att den själv ansåg att Tariffnemndas allmängiltigförklaring av vissa bestämmelser i kollektivavtalet för varvsindustrin stred mot utstationeringsdirektivet. Då gjorde Høyesterett något som den aldrig tidigare gjort: den dömde tvärtemot Efta-domstolens tydliga fingervisningar (se EU & arbetsrätt nr 1/2013 s. 6). Den tog då fasta på att Efta-domstolens uttalanden – som det formuleras i avtalet om inrättande av Eftas övervakningsmyndighet och domstol – enbart är ”rådgivande”. Därmed måste det vara möjligt för en nationell domstol att någon gång fatta ett avvikande beslut, menar Høyesterett.
De regler som gäller för Eftaländerna är alltså annorlunda formulerade än de som EU-ländernas domstolar måste rätta sig efter. Medan exempelvis svenska domstolar enligt EUF-fördraget är skyldiga att hänskjuta vissa mål till EU-domstolen, säger EES-reglerna bara att nationella domstolar ”får” rådfråga Efta-domstolen. Det är också klart att EU-domstolens uttalanden är bindande för medlemsländernas domstolar, medan Efta-domstolens yttranden kallas rådgivande.
Redan ett par veckor efter att Høyesterett hade avgjort varvsmålet stod det klart att domen hade väckt ont blod. I en dom som rörde en helt annan fråga gjorde Efta-domstolen en utvikning där den indirekt, men ändå uppenbart, kritiserade den norska domstolen (se EU & arbetsrätt nr 2/2013 s. 3). En tid därefter gick Efta-domstolens president Carl Baudenbacher mer rakt på sak i en artikel i tidskriften Lov og Rett.
Den friare ställning som Eftaländernas domstolar ser ut att ha enligt EES-reglerna är skenbar; i realiteten är de skyldiga att lojalt följa Efta-domstolens uttalanden på samma sätt som domstolar i EU-länderna måste rätta sig efter EU-domstolen, argumenterar Carl Baudenbacher. Annars kommer det att utvecklas en särskild norsk EES-rätt, tvärtemot syftet som är att de regler som bygger på EU:s direktiv ska tolkas likadant överallt, menar han. Av samma anledning är norska domstolar i vissa fall tvungna att hänskjuta mål till Efta-domstolen även om det inte är formulerat så.
Baudenbacher påpekar också att Eftas övervakningsmyndighet ESA kan dra en stat inför Efta-domstolen om den inte uppfyller sina förpliktelser enligt EES-avtalet, till exempel om landets högsta domstol tillämpar EES-rätten felaktigt. ”Av uppenbara skäl vill jag inte gå in på vilka konsekvenser Høyesteretts avvikelse från Efta-domstolens dom i STX-målet bör få”, skriver han, men understryker att ESAs uppgift i sådana fall inte är att jämka samman de båda domstolarnas tolkningar, utan enbart att bedöma om Høyesteretts praxis är i linje med Efta-domstolens. ”ESAs egen uppfattning är irrelevant”.
Och av en händelse som ser ut som en tanke mottog Norges regering i slutet av oktober ett brev från ESA som meddelade att myndigheten hade fått in ett klagomål mot domen. Myndigheten undersöker nu fakta i målet.
