EU & arbetsrätt 1 2013
Medhåll på alla punkter för norska
staten
när Høyesterett avgjorde varvsmålet
Efta-domstolens uttalanden är rådgivande, och Høyesterett har både kompetens och skyldighet att självständigt ta ställning till hur långt den ska följa sådana uttalanden. Så motiverar Norges högsta domstol sitt beslut att avslå nio skeppsvarvs klagomål på Tariff-nemndas föreskrift om allmängiltigförklaring av vissa bestämmelser i kollektivavtalet för varvsindustrin år 2008 (se EU & arbetsrätt nr 1/2010 s. 3). Enligt Høyesterett strider bestämmelserna varken mot direktivet om utstationering av arbetstagare (96/71) eller EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster.
Arbetstid, utenbystilleggg och
kostnadsersättning
Målet gällde tre uppsättningar av
regler. För det första var frågan
om en utländsk tillhandahållare av
tjänster (tjenesteyter) kan tvingas
följa kollektivavtalets regler om
arbetstid, som innebär kortare
ordinarie arbetstid än vad arbetsmiljölagen
tillåter, och om övertidsersättning.
De andra frågorna
rörde det så kallade utenbystillegget
och den ersättning som ska täcka
arbetstagarens utgifter för resa,
kost och logi vid arbete utanför
hemorten – vilket här skulle gälla
utanför en utstationerad arbetstagares
bostad i hemlandet; kan sådana
lönedelar ingå i den minimilön som
värdstaten kan kräva att utländska
företag betalar sina anställda enligt
i artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet?
Enligt de klagande skulle
de två sista punkterna prövas inte
bara mot direktivet utan även mot
artikel 36 i EES-avtalet. Borgarting
lagmannsrett bad Efta-domstolen
om ett rådgivande uttalande.
Efta-domstolen godtog i princip
sådana regler om arbetstid och
övertidsbetalning som målet gällde,
förutsatt att de uppfyller EESrättens
allmänna principer. Utenbystillegget
och ersättningarna för resa
kost och logi är däremot inte minimilön
i direktivets mening, ansåg
Efta-domstolen. De skulle därför
enbart kunna motiveras av hänsyn
till offentlig orden (ordre public) enligt
direktivets artikel 3.10 eller, när det
gäller artikel 36 i EES-avtalet, av
tvingande hänsyn till allmänintresset.
Domstolen utgick alltså från att
tillåtligheten av sådana regler måste
bedömas utifrån båda regelverken.
De konkreta bedömningarna av
om de villkor som Tariffnemnda
hade allmängiltigförklarat faktiskt
uppfyllde dessa krav överlät Eftadomstolen
dock till lagmannsretten
att göra
(se EU & arbetsrätt nr
1/2012 s. 2).
Lagmannsretten frikände staten
på alla punkter i en relativt kortfattad
dom där ”grund-läggande samhällsintressen”
gavs en central plats (se EU & arbetsrätt
nr 2/2012 s. 2).
Høyesterett kritisk till Eftadomstolens dom
När Høyesterett så satte slutpunkt
för målet ställde den sig mycket
kritisk till Eftadomstolens dom.
Den poängterade att uttalandet var
rådgivande, och framhöll att Høyesterett
därför har kompetens och
skyldighet att självständigt ta ställning
till i vilken mån den ska lägga
det till grund för sitt avgörande.
I arbetstidsfrågan utgick Høyesterett
helt kortfattat från att
hänsynen till likvärdigt skydd för
utländska arbetstagare både hade
beaktats särskilt av Tariffnemnda
och var tillräckligt för att motivera
bestämmelserna.
Minimilön ska definieras på nationell nivå
När det gällde de två andra frågorna
kom förhållandet mellan
direktivet och EES-avtalets artikel
36 i förgrunden. Høyesterett
argumenterade kraftfullt mot Eftadomstolens
ståndpunkt att innebörden
av begreppet minimilön skulle
behöva prövas utifrån något annat
än utstationeringsdirektivet. Domstolen
påpekade också att begreppet
minimilön ska defi nieras på nationell
nivå enligt direktivets artikel
3.1 andra stycket, och hänvisade
bland annat till hur lön defi nieras
i de regler som genomför
direktivet
om uthyrning av arbetstagare
(vikarbyrådirektivet, 2008/104) i
norsk rätt. Høyesterett ansåg dock
oberoende av detta att de allmängiltigförklarade
bestämmelserna var
förenliga både med direktivet och
med artikel 36 på grund av hänsyn
till ordre public.
Om utenbystillegget framhöll Høyesterett att syftet med allmängiltigförklaringen är att motverka social dumpning, och att skydd för utländska arbetstagares löne- och arbetsvillkor är ett av de främsta medlen för att göra det. Vidare rådde det knappast något tvivel om att kompensation för olägenheten med att bo borta från hemmet objektivt sett främjar skyddet av arbetstagaren. Inte heller är det någon beaktansvärd risk att arbetsmarknaden försämras för de utstationerade därför att arbetsgivaren är tvungen att betala utenbystillegg, eller att varvens kostnader ökar, menade Høyesterett.
Stor vikt vid samhällspolitiska
hänsyn
Høyesteretts motivering för att
även upprätthålla regeln om ersättning
för kostnader med hänsyn
till ordre public är omfattande och
bygger på den norska ”frontfagsmodellens”
betydelse för stabilitet
i systemet för lönebildning, på
arbetsmarknaden och i samhälls-ekonomin.
Här stödde den sig i
stor utsträckning på vittnesmål från
externa sakkunniga på samhällsekonomi
och arbetslivsforskning.
I sina bedömningar fäster Høyesterett över huvud taget stor vikt vid samhälleliga och samhällspolitiska hänsyn, vid sidan av de syften om likabehandling och skydd mot social dumpning som ligger till grund för det norska systemet med allmängiltigförklaring. Man kan lätt föreställa sig att Eftadomstolen skulle ha kommit till andra slutsatser om den hade gjort de konkreta bedömningarna. Desto viktigare att nationella värderingar kan komma fram och till bättre uttryck i behandlingen vid nationella domstolar.
