EU & arbetsrätt 1 2014
Smärtdrabbade kvinnor blev diskriminerade
Eftersom kvinnornas arbetsgivare inte hade vidtagit några åtgärder för att anpassa arbetet innan de sades upp, blev de diskriminerade på grund av sina funktionshinder (handicap). Det har nu Sø- og Handelsretten slagit fast i de mål som HK Danmark har drivit för två kvinnor med svåra permanenta smärtor som gör att de inte kan arbeta heltid (se EU & arbetsrätt nr 2/2013 s. 6).
Den ena har en pisksnärtskada och den andra lider av artros (slidgigt). Båda blev uppsagda med stöd av en regel i den danska funktionærloven som innebär att en arbetstagare som varit sjukskriven 120 dagar på tolv månader kan sägas upp med förkortad uppsägningstid.
Kvinnornas fackförbund HK Danmark menade att deras sjukdomsbesvär innebar ett funktionshinder enligt forskelsbehandlingsloven och det allmänna likabehandlingsdirektivet (2000/78) och att arbetsgivaren skulle ha vidtagit anpassningsåtgärder, bl.a. erbjudit dem deltidsarbete, i stället för att säga upp dem. Arbetsgivarna invände att kvinnorna inte var funktionshindrade i direktivets mening, och att kortare arbetstid ändå inte är en sådan anpassningsåtgärd som en arbetsgivare är skyldig att erbjuda.
Efter att målet hade varit en vända i EU-domstolen stod det klart att arbetsgivarna hade fel på båda dessa punkter. EU-domstolen påpekade också att den som är funktionshindrad löper större risk än andra att komma upp i 120 sjukskrivningsdagar, vilket kan leda till indirekt diskriminering. Därför kan det strida mot direktivet att tillämpa 120-dagarsregeln om sjuk-frånvaron beror på att arbetsgivaren inte har vidtagit rimliga anpassningsåtgärder.
För Sø- og Handelsretten återstod alltså att pröva om det var så. Den konstaterade då att båda kvinnornas besvär sätter ned deras arbetsförmåga så varaktigt att de är funktions-hindrade och att arbetsgivarna varit medvetna om orsakerna till sjukfrånvaron, men att de ändå inte hade vidtagit några anpassningsåtgärder. Av detta drar Sø- og Handelsretten slutsatsen att åtminstone en del av sjukfrånvaron berodde på att inga anpassningsåtgärder hade vidtagits. Det innebar att de blev diskriminerade när de sades upp med bara en månads uppsägningstid. Kvinnorna fick tolv månadslöner var i skadestånd.
