EU & arbetsrätt 1 2014
Oklart klargörande från EU-domstolen om stadgan om grundläggande rättigheter
EU-stadgans artikel 27 om information och samråd kan varken för sig eller i förening med direktivet om information och samråd (2002/14) åberopas mellan enskilda för att åsidosätta nationell rätt. Det har nu EU-domstolens stora avdelning slagit fast i en dom som går emot generaladvokaten.
Tvisten rörde en förening i Marseille som drev olika former av social verksamhet med åtta tillsvidareanställda och ett hundratal personer i en särskild anställningsform, ”avtal under handledning”. Vid föreningen bildades en fackklubb, men arbetsgivaren meddelade att föreningen inte var skyldig att vidta några åtgärder för arbetstagarrepresentation eftersom den inte hade 50 anställda, vilket är tröskeln för att arbetsgivaren ska ha en sådan skyldighet enligt fransk lag. Anställda i den särskilda anställningsformen räknades nämligen inte med. Arbetsgivaren meddelade fackklubbens ordförande att denne stängts av och gick till domstol för att få utnämningen ogiltigförklarad. Den gick vidare till EU-domstolen.
EU-domstolen har redan tidigare slagit fast att fransk lagstiftning som undantar vissa grupper vid beräkning av trösklar för arbetstagarinflytande strider mot direktivet (C-385/05, EU & arbetsrätt nr 1/2007 s. 7). Frågan nu var om artikel 27 i stadgan om grundläggande rättigheter, så som den preciserats i direktiv 2002/14, har s.k. horisontell direkt effekt, dvs. om den kan åberopas direkt mellan enskilda.
EU-domstolen konstaterar att den franska lagen även i detta fall strider mot direktivet. Men direktiv saknar enligt fast praxis horisontell direkt effekt och det var, enligt den hänskjutande domstolen, inte heller direktivkonformt.
EU-domstolen slår kategoriskt fast att den franska regleringen omfattas av stadgans tillämpningsområde eftersom den genomför direktivet. Så som artikel 27 är formulerad måste den dock preciseras i unionsrätt eller nationell rätt för att få full verkan. Den skiljer sig därmed från principen om förbud mot åldersdiskriminering som slås fast i artikel 21.1 i stadgan, som i sig räcker för att ge ”enskilda en individuell rättighet som kan åberopas som sådan”. Av den anledningen drog EU-domstolen slutsatsen att artikel 27 varken för sig eller i förening med direktivet om information och samråd kan åberopas mellan enskilda.
EU-stadgan gör skillnad mellan ”principer” och ”rättigheter”. Rättigheter ska ”respekteras” och principer ”iakttas” (artikel 51.1), men en pedagogisk oklarhet är att stadgan själv inte klargör vad som är rättigheter och vad som är principer. Generaladvokaten, vars förslag inte hörsammades, diskuterade den skillnaden utförligt och kom fram till att artikel 27 innehåller en princip, men att denna ”på ett grundläggande och omedelbart sätt har preciserats” genom direktivet, och följaktligen kunde åberopas mellan enskilda.
EU-domstolens domskäl rör inte uttryckligen skillnaden mellan rättigheter och principer. Domstolen tog således inte chansen att klargöra vad i stadgan som är principer och vad som är rättigheter, även om det framstår som om den räknar artikel 27 till principerna.
I Sverige har direktivregler om information och samråd återkommande genomförts inom ramen för gällande lagstiftning utan att denna har ändrats. Även den kan således komma att omfattas av EU-stadgans tillämpningsområde.
Som jag ser det rör tvisten snarare föreningsrätt än information och samråd. Därför hade det varit intressant om även artikel 12 om mötes- och föreningsfrihet i stadgan hade beaktats.
