EU & arbetsrätt 3 2018
Ministerrådet överens om allmän inriktning i förhandlingarna om föräldraledighet
Hur hög ersättning mammor och pappor ska få när de är föräldralediga bör medlemsstaterna själva få avgöra, enligt ministerrådets s.k. allmänna riktlinje inför förhandlingarna om europeiska kommissionens förslag till direktiv om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare (se EU & arbetsrätt 1–2/ 2017 s 8).
Direktivet är tänkt att ersätta det nuvarande föräldraledighetsdirektivet (2010/18). Enligt kommissionens förslag ska varje förälder ha en individuell rätt till minst fyra månaders föräldraledighet. Dessutom ska pappor kunna ta minst tio dagars ledighet i samband med barnets födelse. Båda dessa förslag är medlemsstaternas regeringar med på enligt den allmänna inriktning som de antog i juni. Till skillnad från kommissionen anser de dock att det räcker att två av dessa månader görs icke överlåtbara.
Det nuvarande direktivet föreskriver inte någon rätt till ersättning för den som är föräldraledig. Den största nyheten i kommissionens förslag är därför att mammor och pappor också ska ha ”tillräcklig ersättning” när de är föräldralediga, minst på samma nivå som deras sjukpenning. Det förslaget går för långt för vissa medlemsstater. Enligt ministerrådet ska ersättningen definieras av medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter, ”med beaktande av behovet att underlätta huvudförsörjarnas uttag av pappaledighet och/eller föräldraledighet”. Med det menas att huvudförsörjaren (pappan?) inte kommer att kunna utnyttja sin rätt att vara ledig om inte ersättningen är tillräckligt hög (skäl 19).
Den enda konkreta bestämmelsen om ersättningen som medlemsstaterna kan enas om är att ersättningen ska betalas ut för åtminstone en och en halv av de två månaders ledighet som inte ska kunna överlåtas.
Över huvud taget vill medlemsstaterna bestämma mer själva än vad kommissionen har tänkt sig. Det gäller t.ex definitionen av vem som är anställd, hur länge föräldraledigheten ska kunna ut nyttjas (tills barnet fyllt tolv enligt kommissionen) och hur många dagar man ska ha rätt till ledighet för vård av anhörig (fem dagar enligt kommissionen).
Det kan tilläggas att arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar – dvs. kvinnor – enligt EU:s mödraskyddsdirektiv (92/85) redan har rätt till 14 veckors ledighet med ersättning på samma nivå som sjukpenningen. Under flera år försökte kommissionen få till stånd en revision av det direktivet och få den betalda mammaledigheten förlängd. Europaparlamentet ville i stället i realiteten göra om det till ett direktiv om föräldraledighet med betalning för både mammor och pappor. Efter sex års fruktlösa försök att åstadkomma en kompromiss mellan ministerrådet och parlamentet gav kommissionen upp och drog tillbaka förslaget till revidering av mödraskyddsdirektivet (se EU & arbetsrätt 1/2015 s 5). Det direktivet kommer nu att fortsätta gälla.
Och sannolikt blir det lättare för Europaparlamentet att komma överens med ministerrådet om direktivet om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare. Det tillgodoser åtminstone en del av de krav som parlamentet då stred för.
Kerstin Ahlberg
