EU & arbetsrätt 3 2018
EU-domstolen om förhandlingsskyldigheten när annat företag kontrollerar arbetsgivaren
Arbetsgivaren är alltid ansvarig för att inleda fackliga förhandlingar innan beslut om kollektiva uppsägningar, även när beslutet i praktiken har fattats av ett annat bolag som var enda delägare med rösträtt vid arbetsgivarebolagets stämma. Det konstaterar EU-domstolen i en dom rörande kollektiva uppsägningar vid Tegel-flygplatsen i Berlin.
Miriam Bichat var anställd på Tegel-flygplatsen när hon, i likhet med många kollegor, i januari 2015 fick besked om att hennes anställning skulle komma att upphöra på grund av arbetsbrist. Beslutet om neddragning hade formellt fattats redan i september 2014 vid bolagsstämman för det företag, Aviation Passage Service Berlin (APSB), där hon var anställd. Den enda aktieägaren med rösträtt vid stämman var ett annat aktiebolag, Globe- Ground Berlin (GGB) som under år 2008 hade förvärvat APSB. Bolagen ingick dock inte i samma koncern enligt tysk rätt. GGB var inte heller i en sådan position att det självt kunde kontrollera beslutsfattandet inom APSB. Inte desto mindre kunde bolaget i kraft av sitt aktieinnehav avgöra att APSB:s verksamhet skulle inskränkas.
Enligt EU-direktivet om kollektiva uppsägningar (98/59) måste en arbetsgivare som överväger att vidta sådana uppsägningar i god tid inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna för att försöka nå en överenskommelse. Den förhandlingsskyldigheten gäller även om beslutet om kollektiva uppsägningar fattas av ett företag som kontrollerar arbetsgivaren. Miriam Bichat och flera andra arbetstagare drev uppsägningsprocessen till arbetsdomstolen i Berlin eftersom de menade att arbetsgivaren brutit mot förhandlingsskyldigheten. De förlorade i första instans, men överklagade till nästa instans. För att kunna avgöra saken ansåg sig andrainstansdomstolen vara tvungen att fråga EU-domstolen om vad förhandlingsskyldigheten innebär när neddragningsbeslut fattats av en enda delägare på bolagets stämma.
EU-domstolen framhåller att begreppet ”företag som kontrollerar arbetsgivaren” måste tolkas mot bakgrund av bestämmelsens ändamål och tillkomsthistorik. Eftersom syftet med reglerna är att ge arbetstagarna större skydd vid kollektiva uppsägningar är det motiverat att tolka begreppet kontroll vidsträckt. Den närmare definitionen ska, enligt domstolen, vara att ”varje företag som på grund av innehav av andelar av arbetsgivarens aktiekapital eller andra rättsförhållanden har en sådan koppling till arbetsgivaren att företaget kan utöva ett bestämmande inflytande på arbetsgivarens beslutande organ och tvinga arbetsgivaren att anta ett beslut om att överväga eller genomföra kollektiva uppsägningar”. Ett rent avtalsförhållande ska dock inte anses grunda kontroll enligt EU-rätten.
Domen förtydligar den rättssats som EU-domstolen fastslog i målet i Akavan Erityisalojen Keskusliitto (C-44/08, se EU & arbetsrätt nr 3-4/ 2009 s 13) och som innebär att arbetsgivaren alltid är skyldig att förhandla innan beslut om kollektiva uppsägningar tas även när dessa är en följd av ett strategiskt beslut av koncernens moderbolag. Det innebär att koncerner måste lägga upp sin verksamhet på ett sådant sätt att alla beslut om kollektiva uppsägningar som berör dotterbolag måste bli föremål för facklig förhandling innan de fattas. Det kan uppmärksammas att EUdomstolen i den aktuella domen i högre utsträckning motiverar sina slutsatser med hänsyn till reglernas tillkomsthistoria och ändamålet att stärka arbetstagarskyddet än vad som var fallet i den äldre domen.
Erik Sinander, jur.dr.
Stockholms universitet
