EU & arbetsrätt 4 2018

Tjänstedirektivets undantag för arbetsrätten gavs vidsträckt definition

Tjänstedirektivets (2006/123) undantag för arbetsrätten ska tolkas extensivt och omfattar även åtgärder som syftar att till att säkra att arbetsrättens efterlevnad. Det har nu EU-domstolens stora avdelning slagit fast i ett mål som rörde utstationering av arbetstagare. Att något är undantaget från tjänstedirektivet medför emellertid inte att det inte kan prövas mot funktionsfördragets regler om fri rörlighet för tjänster, och de österrikiska reglerna i det här fallet gick för långt.

Målet Cepelnik rörde utstationering av arbetstagare från Slovenien till Österrike. Ingången i fallet är emellertid speciell. En privatperson, Michael Vavti, hade anlitat Cepelnik för byggarbeten på sin villa. Vid en poliskontroll uppdagades att Cepelnik inte hade anmält två utstationerade på föreskrivet sätt och att företaget inte tillhandahöll lönebesked på tyska. Med anledning av det ålades Vavti att innehålla återstående betalning om 5 000 euro och istället deponera detta belopp hos myndigheterna som säkerhet för böter som Cepelnik eventuellt skulle komma att åläggas. Vavti betalade in beloppet utan att överklaga.

Därefter stämde Cepelnik Vavti för få de återstående 5 000 euro. I den tvisten anförde Vavti att han med befriande verkan hade deponerat beloppet hos myndigheten. Den nationella domstolen vände sig till EU-domstolen med frågor om huruvida den österrikiska regleringen var förenlig med EU-rätten.

Frågan till EU-domstolen var om artikel 56 FEUF om fri rörlighet för tjänster och direktivet (2014/67) om tillämpning av utstationeringsdirektivet skulle tolkas så att de hindrar en reglering som medför att den som anlitat en tjänsteleverantör ska innehålla betalningen och istället betala in beloppet hos en myndighet som säkerhet för eventuella böter.

Då genomförandetiden för tilllämpningsdirektivet inte hade löpt ut kom frågan inte att prövas enligt det direktivet. Flera av de parter som intervenerade menade att frågan skulle bedömas med beaktande av tjänstedirektivet. I direktivets artikel 1.6 sägs ”Detta direktiv påverkar inte arbetsrätten”. Frågan uppkom då vad detta undantag omfattar. Generaladvokaten Wahl menade i sitt förslag till avgörande att den österrikiska regleringen inte var undantagen från tjänstedirektivets tillämpningsområde och att den stred mot tjänstedirektivet.

EU-domstolen tolkade tjänstedirektivets arbetsrättsundantag tvärtom. Domstolen menade att arbetsrättsundantaget ska ges en vid definition när det läses med beaktande av tjänstedirektivets ingress (skäl). Bestämmelsen gör ingen skillnad mellan materiell arbetsrätt och sådant som ska säkerställa effektiva påföljder för överträdelser av arbetsrättsliga regler. Den nationella regleringen omfattades sålunda av tjänstedirektivets undantag för arbetsrätten.

Att den österrikiska regleringen inte omfattades av tjänstedirektivet medförde istället att den nationella ordningen fick prövas mot fördraget. Att beställaren kan tvingas att deponera pengar som säkerhet för böter kunde, enligt domstolen, göra det mindre attraktivt att anlita utländska tjänsteleverantörer och således hindra den fria rörligheten för tjänster.

Ordningen kunde emellertid vara rättfärdigad utifrån flera tvingande skäl av allmänintresse: skydd för arbetstagare, bekämpning av bedrägerier, i synnerhet socialförsäkringsbedrägerier, och förhindrande av missbruk. Frågan var emellertid om den österrikiska ordningen var proportionell.

EU-domstolen anförde för det första att den nationella ordningen gjorde det möjligt att kräva att tjänstemottagaren deponerade beloppet innan det var klart att något åsidosättande skett. Vidare hade inte tjänsteleverantören någon möjlighet att yttra sig i det ärendet. Slutligen tvingas tjänstemottagaren att deponera hela det innestående beloppet. Mottagaren kan emellertid ha synpunkter på hur tjänsten har utförts och inte anse sig skyldig att betala hela det innestående beloppet. Med beaktande av dessa tre omständigheter ansåg EU-domstolen att den österrikiska regleringen inte var proportionerlig och således inte heller förenlig med den fria rörligheten för tjänster.

Att arbetsrättsundantaget infördes i tjänstedirektivet var ett svar på den ursprungslandsprincip som kommissionen först hade föreslagit. Den principen utmönstrades och det är tydligt att tjänstedirektivet är en lagstiftningsakt präglad av de förhandlingar som föregick dess antagande. Dessa förhandlingar har bidragit till oklarheter i direktivet (Se EU & arbetsrätt nr 1/2006 s. 1).

Det aktuella rättsfallet klargör innebörden av undantaget. Hade de österrikiska reglerna prövats enligt direktivet hade en sannolik slutsats varit att de var förbjudna. Detta var Generaladvokatens förslag. I och med att det de istället prövas mot fördraget finns större möjligheter att rättfärdiga åtgärderna utifrån särskilda hänsyn. I detta fall ansåg EU-domstolen emellertid att åtgärderna gick för långt och därmed underkändes de.

Erik Sjödin
Universitetslektor Institutet för social forskning

C-33/17 Cepelnik d.o.o mot Michael Vavti, dom den 13 november 2018