EU & arbetsrätt 3 2021

Kategoriskt krav på hörselskärpa för kriminalvårdare var diskriminerande

En estnisk förordning föreskrev att arbetssökande och arbetstagare med nedsatt hörselskärpa inte kunde rekryteras eller få fortsatt anställning inom kriminalvården. Vid det hörseltest som gjordes för att bedöma deras ljuduppfattningsförmåga fick inte några korrigerande hjälpmedel användas. EU-domstolen har nu slagit fast att förordningen inte är förenlig med EU-rätten.

Inledningsvis konstaterade domstolen att det absoluta medicinska kravet på viss hörselskärpa uteslöt personer med hörselnedsättning och därmed innebar direkt diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Därefter prövade den om diskrimineringen ändå skulle kunna vara tillåten enligt artikel 4.1 i det allmänna likabehandlingsdirektivet (2000/78). Den medger att medlemsstaterna föreskriver undantag från diskrimineringsförbudet i artikel 2.2 för egenskaper som utgör ”verkliga och avgörande yrkeskrav på grund av yrkesverksamhetens natur eller det sammanhang där den utförs”. EUdomstolen fann att målsättningen med kravet på ljuduppfattningsförmåga visserligen var legitimt, då förordningen syftade till att skydda personers säkerhet och bevara allmän ordning (jfr artikel 2.5 i direktiv 2000/78). Med hänsyn till kriminalvårdens uppgifter och betydelsen av kommunikation inom verksamheten, som att tala i telefon och uppfatta radiokommunikation och alarm, kunde ett hörselkrav i och för sig vara tillåtet för att uppnå det legitima syftet.

För att vara förenligt med EU-rätten måste dock kravet också vara proportionerligt i förhållande till ändamålet. I den frågan prövade EU-domstolen om det var lämpligt att de hörseltester som genomfördes inte fick göras med användning av hörapparat eller andra korrigerande hjälpmedel. Eftersom motsvarande förbud mot hjälpmedel inte gällde vid synnedsättningar – och arbetssökande respektive arbetstagare således fick använda exempelvis glasögon eller kontaktlinser – ansåg inte EU-domstolen att bestämmelsen tillämpades på ett sammanhängande och systematiskt sätt. Risken att arbetstagaren skulle tappa en eventuell hörapparat eller att dess funktion skulle försämras i samband med fysiska insatser, skulle lika gärna kunna göra sig gällande för glasögon och linser. Förordningen ansågs därför inte ägnad att säkerställa målet, då den inte tillämpades på ett sammanhängande och systematiskt sätt (här hänvisade EU-domstolen till C-341/08 Petersen, se EU & arbetsrätt nr 1/2010 s. 5).

Utöver denna brist på systematisk tillämpning av förordningen, framhöll EU-domstolen artikel 5 i direktiv 2000/78 och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som båda stadgar en skyldighet att vidta de anpassningsåtgärder som behövs för att möjliggöra tillträde till arbetslivet för personer med funktionsnedsättning. Den estniska förordningen gjorde det omöjligt för arbetsgivare att uppfylla sina skyldigheter att vidta anpassningsåtgärder innan hörseltestet, till exempel att undersöka möjligheten till hjälpmedel eller söka alternativa arbetsuppgifter.

Det kategoriska uteslutandet av personer med nedsatt hörselskärpa stod sammanfattningsvis i strid med såväl artikel 2.2a som artikel 4.1 och artikel 5 i direktiv 2000/78.

Sabina Hellborg, universitetslektor
Institutet för social forskning

C-795/19 XX mot Tartu Vangla, dom den 15 juli 2021