EU & arbetsrätt 4 2021
Sverige godtar direktiv om minimilöner Danmark säger fortfarande nej
Ett EU-direktiv om minimilöner kommer närmare. Parlamentet och ministerrådet har nu behandlat Europeiska kommissionens förslag från oktober 2020 (se EU & arbetsrätt nr 3–4/2020 s. 4) och slagit fast sina ståndpunkter inför de fortsatta förhandlingarna om direktivet.
Bägge institutionerna har föreslagit olika ändringar i kommissionens förslag, såväl i ingressen som i de faktiska artiklarna. Fortfarande skulle direktivet dock inte innehålla några siffror om hur stor minimilönen ska vara.
Parlamentets rapportörer har föreslagit många tillägg och strykningar och parlamentet röstade den 25 november för att inleda förhandlingar med ministerrådet med rapportörernas förslag som utgångspunkt. Inte obetydligt är att de vill att direktivets titel ska innehålla ordet ”rättvisa” och inte enbart tala om ”tillräckliga” minimilöner. Även i artiklarna ska ordet rättvisa tas in och således ska inte enbart minimilönernas tillräcklighet utan också om minimilönen är rättvis beaktas i länder med lagstadgad minimilön. I kommissionens förslag ingick också en skyldighet att främja kollektiva förhandlingar. Denna skyldighet ska, enligt parlamentet, bli mer långtgående. Föreningsrätten ska särskilt skyddas genom att medlemsstaterna ska ”förbjuda” och vidta åtgärder för att förhindra sådant som undergräver arbetstagares möjlighet att gå med i fackföreningar, och förbjuda alla åtgärder som syftar till att undergräva kollektiva förhandlingar.
Det som medlemsländernas regeringar enats kring i ministerrådet innehåller inte i lika många tillägg, men inte heller några omfattande strykningar. Liksom parlamentet vill de dock ändra direktivets titel, men i annan riktning. Ministerrådets ändring är i linje med vad rådets rättstjänst uttalade i sitt yttrande över förslaget (se EU & arbetsrätt nr 1/2021 s. 3). Genom att lägga till orden ”en ram” i titeln vill ministerrådet förtydliga att direktivet endast lägger fast ett förfarande för hur medlemsstaterna ska åstadkomma tillräckliga minimilöner, så ingen ska få för sig att det reglerar nivån på minimilönerna. Liknande förtydliganden har gjorts genom hela direktivtexten. Främjandet av kollektiva förhandlingar görs till ett explicit syfte genom ett tillägg till direktivets artikel 1. Artikeln tillförs också en ytterligare ”försäkring” om att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas kompetens att bestämma minimilöner eller arbetsmarknadsparternas självständiga förhandlingar. Ett tillägg om att medlemsstaterna ska tillhandahålla lättillgänglig information om minimilön infogas i direktivet.
Det är klart att vi nu är ett steg närmare att se kommissionsordförande von der Leyens löfte om ett bindande rättsligt instrument som säkrar en tillräcklig minimilön för alla förverkligas. Den svenska regeringen har till skillnad mot den danska röstat ja till rådets gemensamma ståndpunkt. Den innehåller inget som ger en minskad påverkan på de nordiska arbetsmarknaderna jämfört med kommissionens förslag. Men att direktivet är önskat av många är klart. Då är frågan om medlemsstaterna faktiskt har överlåtit befogenhet till EU att anta regler om minimilön – som hittills har varit Sveriges främsta invändning mot hela initiativet – inte den som står först på dagordningen.
Vilken betydelse direktivet får för medlemsstaternas arbetsmarknader beror på hur det slutligen utformas. Klart är att en målsättning att främja kollektiva förhandlingar nu har tillförts. Det inte lika klart om det också kommer att uppnås genom ett direktiv från EU.
Erik Sjödin, docent
Institutet för social forskning,
