EU & arbetsrätt 3 2022
Så vill kommissionen behandla kollektivavtal för egenföretagare
EU:s konkurrensrätt hindrar inte att vissa egenföretagare förhandlar kollektivt med sina motparter eller ingår kollektivavtal. Det menar Europeiska kommissionen som nu har antagit riktlinjer för tillämpningen av Funktionsfördragets artikel 101, som förbjuder konkurrensbegränsande avtal mellan företag.
Riktlinjerna omfattar egenföretagare utan anställda vilkas verksamhet primärt är att sälja tjänster som de själva utför. Kommissionens initiativ bygger på utgångspunkten att denna grupp av egenföretagare eller uppdragstagare har svårt att påverka sina arbetsvillkor och att de, till följd av svag förhandlingsposition, står i beroendeställning till sin motpart. Även om dessa egenföretagare använder egna arbetsredskap, exempelvis verktyg eller musikinstrument, är riktlinjerna tillämpliga på dem. Däremot omfattas inte verksamhet som endast går ut på att dela eller hyra ut egendom eller tillgångar eller att sälja begagnade saker.
Dessutom omfattas endast kollektiva förhandlingar med de företag som egenföretagarna arbetar för (motparter) och endast kollektivavtal om arbetsvillkor, som olika typer av ersättning för arbetet, arbetstid, schemaläggning, ledighet, arbetsplats, arbetsmiljö, försäkringar samt förutsättningar för att avsluta arbetsrelationen.
Kollektiva förhandlingar eller avtal som går utöver regleringen av arbetsvillkor omfattas inte i den delen. Det går alltså inte att sluta avtal om prissättningen i relation till slutkunderna, och det strider alltjämt mot konkurrensrätten om egenföretagare kommer överens om att dela upp marknader geografiskt mellan sig. Sak samma om de kommer överens om att inte utföra mer än en viss mängd arbete per dag eller dylikt, eftersom sådana överenskommelser inte är ett resultat av förhandlingar mellan egenföretagarna och deras motparter.
Kommissionens tolkning av EU:s konkurrensrätt innebär att följande grupper ska anses falla utanför förbudet mot konkurrensbegränsande avtal mellan företag:
1. Ekonomiskt beroende egenföretagare,
det vill säga de som endast
eller övervägande har en motpart
och som är underordnade denne.
Dessa egenföretagare integreras i
praktiken i huvudmannens verksamhet.
Ekonomiskt beroende i
denna mening är för handen om
egenföretagaren under ett eller två
år i genomsnitt har minst 50 procent
av sina arbetsinkomster från
en och samma motpart.
2. Egenföretagare som arbetar
sida vid sida med motpartens
arbetstagare, det vill säga de som
utför liknande arbete som arbetstagarna
och som är jämförbara med
dem. Denna grupp arbetar under
motpartens arbetsledning och tar
ingen affärsrisk.
3. Egenföretagare som förmedlar
sitt arbete genom digitala
arbetsplattformar. Denna grupp är
beroende av plattformarna för att
nå kunder, men kan inte påverka
avtalsvillkoren med plattformen.
Riktlinjerna är tillämpliga då plattformen
organiserar arbetet genom
att matcha utbud och efterfrågan
och hanterar vissa uppgifter med
anledning av transaktionen, exempelvis
att administrera betalningen.
Riktlinjerna slår även fast att Europeiska kommissionen inte kommer att ingripa mot kollektiva förhandlingar och kollektivavtal som ingås av vissa grupper av egenföretagare som inte är jämförbara med arbetstagare, men som likväl till följd av svag förhandlingsposition har svårt att påverka sin arbetssituation. Det handlar om två typer:
1. Kollektivavtal ingångna mellan
egenföretagare och ekonomiskt
starka motparter. Det krävs att
det råder en viss typ av obalans i
förhandlingsstyrka mellan parterna,
antingen genom att motparten
representerar hela branschen, eller
har en omsättning på över 2 miljoner
euro eller fler än tio anställda.
2. Egenföretagare som har
rätt att ingå kollektivavtal enligt
nationell lag eller EU-rätten. Här
kan det handla om undantag för
branscher eller yrken eller generella
regler om uppdragstagares
rättigheter.
Riktlinjerna harmoniserar inte de nationella begreppen för arbets- eller uppdragstagare respektive kollektivavtal. De är i och för sig generellt tillämpliga på arbetsmarknaden, men kan antas komma att bli särskilt viktiga vid arbete förmedlat via plattformar. Det aktuella initiativet ska ses som en del av Kommissionens initiativ kring arbete i gig-ekonomin som inbegriper ett förslag till direktiv om bättre arbetsvillkor vid plattformsarbete samt icke-bindande regler för medlemsstater och plattformsföretag om digitaliseringen av arbetslivet (EU & arbetsrätt nr 4/2021, s. 4).
Till sist: Kommissionens riktlinjer kan (givetvis) inte binda EU-domstolen. Den är alltid den högsta uttolkaren av EU-rätten.
Niklas Selberg, docent
Lunds universitet
