EU & arbetsrätt 1 2023

Europadomstolen utvecklar skyddet för visselblåsare

Att Raphaël Halet bestraffades för att ha läckt dokument till olika medier i den så kallade Luxleaks-affären innebar ett ingrepp i hans yttrandefrihet som gick längre än vad som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det slår en majoritet i Europadomstolens stora kammare fast i en färsk dom där den utvecklar vilka faktorer som ska beaktas när man avgör om ett ingrepp i en visselblåsares yttrandefrihet är proportionellt.

Mellan 2012 och 2014 började olika medier att publicera hundratals dokument som avslöjade att konsultfirman PricewaterhouseCoopers (PwC) regelmässigt ingick ytterst förmånliga skatteavtal med skattemyndigheterna i Luxemburg för olika multinationella företags räkning. Dokumenten kom från en av firmans revisorer som hade kopierat hemliga handlingar innan han slutade på företaget och gett dem till en journalist. Något år senare blev Raphaël Halet, som också var anställd vid PwC, kontaktad av samma journalist och överlämnade ett mindre antal dokument till denne.

PwC anmälde revisorn och Raphaël Halet till åtal. Enligt de nationella domstolarna hade båda stulit arbetsgivarens egendom och brutit mot den lagstadgade sekretess som de lydde under. Ändå frikändes revisorn medan Halet dömdes att betala 1 000 euro i böter och 1 euro till PwC i ideellt skadestånd. Skillnaden mellan dem var att revisorn kunde åberopa skydd som visselblåsare, vilket inte Halet kunde göra.

Halet klagade till Europadomstolen över att hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen (EKMR) hade kränkts. I maj 2021 kom en av domstolens avdelningar fram till att domstolarna i Luxemburg hade balanserat behovet att skydda arbetsgivarens intressen å ena sidan mot Halets yttrandefrihet å den andra på ett rättvist sätt (se EU & arbetsrätt nr 3/2021 s. 7). Men Halet överklagade domen och Europadomstolens stora kammare har nu alltså kommit till en annan slutsats.

Domen är mycket lång och redogör ingående för vad som krävs för att ingrepp i privatanställdas yttrandefrihet ska godtas. Till det kommer reservationer från fem av de sjutton ledamöterna, vilkas yttranden bidrar till att belysa domens innebörd. Utrymmet här medger bara en kort sammanfattning.

Europadomstolen konstaterar inledningsvis att ingreppet i Halets yttrandefrihet var föreskrivet i lag och att det tjänade åtminstone ett av de syften som kan rättfärdiga sådana ingrepp enligt EKMR:s artikel 10.2, nämligen skyddet av PwCs rykte och rättigheter. Vad som återstod för domstolen var att avgöra om ingreppet var ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”.

För att besvara frågan går domstolen igenom de sex kriterier för att bedöma om en arbetstagare som röjer konfidentiell information kan förlita sig på det särskilda skydd för visselblåsare som domstolen utvecklat i rättspraxis från och med målet Guja mot Moldavien. De är

• Om det hade funnits andra kanaler dit arbetstagaren kunde ha lämnat informationen
• Hur stort allmänintresse informationen hade
• Hur tillförlitlig informationen var
• Skadan som arbetsgivaren förorsakades
• Om visselblåsaren handlade med ärligt uppsåt (in good faith)
• Hur sträng påföljden blev.

Enligt domstolens tidigare praxis omfattar det allmänintresse som kan rättfärdiga att arbetstagare lämnar ut konfidentiell information både avslöjanden av rena olagligheter på arbetsplatsen och information om förhållanden som i och för sig är lagliga, men ändå klandervärda. I den nya domen vidareutvecklar Europadomstolen dock vad som kan ligga i allmänintresset. Enligt domstolen kan det också vara legitimt att röja information som rör offentliga myndigheters funktion i ett demokratiskt samhälle och utlöser en allmän debatt och orsakar motsättningar, som är ägnade att skapa ett legitimt intresse hos människor att få del av informationen för att kunna avgöra om den avslöjar något som skadar allmänintresset.

Det framgår av domen att även den nationella högsta instansen hade prövat revisorns och Halets handlande utifrån ”Guja-kriterierna” och ansett att bådas avslöjanden hade allmänintresse. De dokument som Halet hade lämnat ut hade dock, enligt domstolen, begränsad relevans för debatten om företagens uppseendeväckande skatteupplägg. De gav inget nytt bränsle till debatten och innehöll inte heller någon väsentlig ny information Vid intresseavvägningen mellan skyddet för Halets yttrandefrihet och skyddet för arbetsgivarens rykte kom den nationella domstolen därför fram till att han inte, till skillnad från revisorn, kunde undgå straff.

Här har Europadomstolen invändningar. Syftet med visselblåsning är inte enbart att avslöja och dra uppmärksamhet till information som har allmänintresse utan också att åstadkomma förändring, påpekar den. Om det ska lyckas kan det vara nödvändigt att larma om samma sak flera gånger. Att debatten om skatteuppläggen redan var igång i Luxemburg när Halet lämnade ut dokumenten var följaktligen inte tillräckligt för att göra dessa mindre relevanta.

Efter att ha vägt alla motstående intressen mot varandra och beaktat brottmålsdomens natur, stränghet och avskräckande effekt drar Europadomstolen slutsatsen att ingreppet i Halets yttrandefrihet, särskilt hans frihet att förmedla information, inte var ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”.

Kerstin Ahlberg