EU & arbetsrätt 4 2024

EFTA-DOMSTOLEN OM BEGRÄNSNINGAR FÖR INHYRNING AV ARBETSKRAFT:
Norge måste lägga fram konkreta bevis för att begränsningarna är proportionella

• Mycket talar för att de norska åtstramningarna i möjligheterna att hyra in arbetskraft begränsar etableringsfriheten. Därför måste staten lägga fram konkret dokumentation i den nationella domstolen för att styrka att de är ägnade att uppnå syftet att skydda arbetstagarna och dessutom är proportionella. Det är innebörden av Efta-domstolens rådgivande yttrande till Oslo tingsrätt i målet mellan tio bemanningsföretag och norska staten (se EU & arbetsrätt nr 1/2024 s. 2).

Norge införde 2023 betydande begräsningar i möjligheten att hyra in arbetskraft med syftet att begränsa bemanningsbranschens omfång och roll (se EU & arbetsrätt 1/2023 s. 4).

Åtstramningarna bestod av ett absolut förbud mot att hyra in arbetskraft på byggen i Oslo-regionen, och en generell begränsning i möjligheterna att hyra in arbetstagare från bemanningsföretag när arbetet är av tillfällig karaktär. Motiveringen var att man skulle främja fasta heltidsanställningar, stärka tvåpartsförhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare och ge arbetstagare trygga och förutsebara framtida arbetssituation och inkomster.

Det finns en rad undantag från begränsningarna. Företag som har kollektivavtal med större fackliga organisationer kan ingå avtal om inhyrning helt fritt. I vårdsektorn är inhyrning möjlig. Inhyrning är tillåten även när företag behöver en specialist i ett klart avgränsat projekt eller en kulturarbetare eller tekniker för ett kortvarigt evenemang. Lantbrukare har också möjlighet att hyra in så kallade avlösare som tar över arbetet på gården exempelvis vid semester eller sjukdom.

Tio norska bemanningsföretag väckte skadeståndstalan mot staten och anförde att det förelåg brott mot reglerna om fri rörlighet för tjänster enligt artikel 36 i EES-avtalet. Tingsrätten hänsköt målet till Eftadomstolen som nu har avgett ett rådgivande yttrande.

Efta-domstolen svarade på fler frågor än den fick. Åtstramningarna bedömdes enligt bemanningsdirektivet (2008/104) och reglerna om fri rörlighet för tjänster (artikel 36 i EES-avtalet), etableringsfrihet (artikel 31) och fri rörlighet för arbetstagare (artikel 28). Bedömningen av etableringsreglerna var den mest ingående.

Efta-domstolen fastslog först att etableringsfriheten inte bara gäller den inledande etableringen utan också är tillämplig på en löpande affärsverksamhet. Därefter konstaterar den att de norska reglernas syfte är att begränsa marknaden för uthyrning av arbetskraft och att mycket därför talar för att de innebär en begränsning av etableringsfriheten.

Ett avsteg från grundläggande principer fastslagna i EES-avtalet kan rättfärdigas bara om åtgärden har ett legitimt syfte och är lämplig och nödvändig. Här nöjer sig Efta-domstolen med att påpeka att skydd för arbetstagare och hänsyn till arbetsmarknaden generellt är legitima syften för att begränsa etableringsfriheten. Enligt domstolen är det de nationella domstolarnas sak att bedöma om de aktuella inskränkningarna är förenliga med EES-avtalets proportionalitetsprincip.

En åtgärd är lämplig för att uppnå syftet bara om den genomförs på ett konsistent och systematiskt sätt. Med andra ord: om regleringen inte hänger ihop kommer åtgärden inte att vara ägnad att uppnå syftet. För många eller för omfattande undantag kan undergräva hela ändamålsenligheten med förbudet. Därtill gäller ytterligare ett krav på stater som vill begränsa grundläggande friheter. Dessa måste styrka att undantaget behövs genom att lägga fram en passande dokumentation eller analys av att det är ändamålsenligt och proportionellt, och ”konkret dokumentation” som underbygger statens argument. Norge måste därmed dokumentera varför läkare, sjuksköterskor, specialister, kulturarbetare och avlösare inte behöver samma skydd som andra arbetstagare. Varför fungerar arbetsmarknaden exempelvis i vårdsektorn trots att det är tillåtet med inhyrning av arbetskraft där?

När det gäller åtgärdens nödvändighet frågar Efta-domstolen om det finns åtgärder som är lika effektiva men mindre ingripande. Staten argumenterade att den hade genomfört en sedvanlig remissrunda utan att få några förslag som var lika bra. Den hänvisade också till de tillsynsproblem som Arbeidstilsynet har vid inhyrning av arbetskraft. Eftadomstolen påminde om att tillsynsproblem inte i sig är tillräckliga som motivering för ett totalförbud.

De klagande hade också anfört att artikel 4 i bemanningsdirektivet förbjuder restriktioner som inte är motiverade av ”allmänintresset”. Efta-domstolen avvisade denna tolkning: bestämmelsen riktar sig enbart till nationella myndigheter, inte till nationella domstolar. Sådana kan därmed inte med hänvisning till bemanningsdirektivet underlåta att tillämpa en nationell regel som inte är motiverad av allmänintresset.

Efta-domstolens bedömning av reglerna om rörlighet för tjänster är relativt kortfattad. Huvudfrågan var här om de faktiska omständigheterna i målet har något gränsöverskridande element. Alla klagande var etablerade i Norge, de hyrde ut arbetskraft i Norge till tjänstemottagare i Norge. Domstolen påpekade att artikel 36 i EES-avtalet inte är tillämplig när alla relevanta omständigheter är koncentrerade till en enda EES-stat.

Också Efta-domstolens bedömning av reglerna om fri rörlighet för arbetstagare var kortfattad. Även om åtstramningarna av inhyrningsreglerna inte riktade sig mot arbetstagarna som sådana kunde de leda till indirekt särbehandling genom att arbetstagare från andra EES-länder blev påverkade i högre grad. Här påpekade domstolen att det inte är nödvändigt att nackdelen drabbar alla icke-norska medborgare och inte heller att den drabbar en väsentlig högre andel av dem. Det är tillräckligt att åtstramningen ”kan ha” en negativ inverkan.

Kurt Weltzien, førsteamanuensis,
Handelshøyskolen BI

E-2/24 Bygg & Industri Norge AS m.fl. og Staten ved Arbeids- og inkluderingsdepartementet, dom 20 november 2024