EU & arbetsrätt 1 2025
Även hushållsarbetares dagliga arbetstid måste registreras
• Arbetsgivare måste ha ett system för att registrera den dagliga arbetstiden även för hushållsarbetare. Det säger EU-domstolen i en dom som bekräftar vad som stått klart ända sedan domen i CCOO-målet 2019: det går inte att slippa registrera arbetstiden.
I CCOO-målet, där en spansk domstol bett om förhandsavgörande, slog EU-domstolen fast att medlemsstaterna ska ålägga arbetsgivarna att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system för registrering av den dagliga arbetstiden. Det är nödvändigt för att säkerställa att rättigheterna i arbetstidsdirektivet (2003/88) och artikel 31.2 i EU-stadgan om grundläggande rättigheter får sin ändamålsenliga verkan (se EU & arbetsrätt nr 2/2019 s. 1).
Även det nya målet kommer från Spanien och rörde en kvinna som varit anställd i ett privat hushåll. När hon blev uppsagd gick hon till domstol för att få fastställt att uppsägningen var felaktig och krävde samtidigt ersättning för övertid.
Arbetsdomstolen i Bilbao höll med kvinnan om att uppsägningen var felaktig. Däremot kunde hon inte få någon övertidsersättning eftersom hennes arbetsgivare inte hade registrerat hennes arbetstid. Spanien hade visserligen infört en allmän skyldighet för arbetsgivare att registrera den dagliga arbetstiden efter CCOOdomen, men för anställda i privata hushåll gällde särskilda regler som tolkades som att deras arbetsgivare var undantagna från registreringsskyldigheten.
Kvinnan överklagade till Baskiens överdomstol som ifrågasatte om den spanska lagstiftningen var förenlig med unionsrätten. Förutom att den kan strida mot arbetstidsdirektivet innebär den eventuellt också indirekt diskriminering på grund av kön enligt likabehandlingsdirektivet (2006/54) eftersom 95 procent av hushållsarbetarna i Spanien är kvinnor.
EU-domstolen upprepar i sina domskäl i huvudsak vad den redan sagt i CCOO-domen och drar slutsatsen att en praxis som berövar nushållsarbetare möjligheten att på ett objektivt och tillförlitligt sätt fastställa antalet arbetstimmar uppenbart strider mot arbetstidsdirektivet.
Det hindrar dock inte att medlemsstaten föreskriver specialregler på grund av verksamhetsområdets eller vissa arbetsgivares särdrag, exempelvis deras storlek, förutsatt att lagstiftningen ger arbetstagarna effektiva medel för att säkerställa att bestämmelserna om bland annat begränsning av veckoarbetstiden iakttas, fortsätter EU-domstolen.
Därefter går EU-domstolen in på frågan om indirekt könsdiskriminering. Den konstaterar att statistiken visar att klaganden i målet hör till en grupp som är starkt kvinnodominerad. Det innebär att spansk praxis särskilt missgynnar kvinnliga arbetstagare.
Därmed strider den mot förbudet mot indirekt diskriminering om den inte är motiverad av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
Enligt EU-domstolen finns det inga uppgifter om vilket mål som den spanska lagstiftaren eftersträvar med att undanta privata hushåll från registreringsskyldigheten. Därför är det den spanska domstolen som slutligen får pröva om spansk praxis innebär att hushållsarbetarna utsätts för indirekt diskriminering på grund av kön.
Det är nu sex år sedan EU-domstolen slog fast att medlemsstaterna måste se till att arbetsgivarna har objektiva, tillförlitliga och tillgängliga system för registrering av den dagliga arbetstiden. Medan Danmark, Finland och Norge har sett till att anpassa sin lagstiftning (se exempelvis EU & arbetsrätt nr 4/2023 s.2) har Sverige hittills inte lyft ett finger för att göra det. Saken förefaller inte ens ha varit uppe för diskussion. Kommer den svenska lagstiftaren att ignorera även den nya domen?
Kerstin Ahlberg
