EU & arbetsrätt 3 2025

Svenska AD åsidosatte föräldraledighetslagen Gravida fick rätt med direkt tillämpning av direktiv

• I en smått historisk dom har den svenska Arbetsdomstolen (AD) åsidosatt gällande svensk rätt och - med direkt tillämpning av mödraskyddsdirektivet - ålagt två kommuner att betala lön och diskrimineringsersättning till två kvinnor som inte fick arbeta under corona-pandemin på grund av smittrisken.

Det principiellt betydelsefulla målet drevs av fackförbundet Sveriges lärare som ombud för två medlemmar anställda av två olika kommuner. Gemensamt för dem var att de blev gravida under corona-pandemin och att deras arbetsgivare förbjöd dem att arbeta eftersom risken att insjukna i covid-19 innebar en förhöjd risk för allvarlig sjukdom och prematur födsel. För den tid som de inte fick arbeta gjorde arbetsgivarna löneavdrag. Istället fick de graviditetspenning enligt föräldraledighetslagen från Försäkringskassan. Men graviditetspenningen var lägre än löneavdraget, vilket innebar att de fick 46 722 kr respektive 55 410 kr mindre att leva på än om de hade varit i tjänst.

Sveriges Lärare väckte talan i Arbetsdomstolen och yrkade att kommunerna skulle betala mellanskillnaden mellan graviditetspenningen och arbetstagarnas grundlön plus tjänstetillägg. Kommunerna hade visserligen handlat helt i enlighet med svensk rätt, men förbundet menade att AD skulle tillämpa mödraskyddsdirektivets (92/85) artikel 11.1 direkt. Artikeln innebär att en gravid arbetstagare som inte får arbeta på grund av risker för hennes egen eller barnets hälsa och säkerhet har rätt till bibehållen lön eller skälig ersättning under tiden.

Kommunerna invände i första hand att den ersättning som kvinnorna hade fått från Försäkringskassan var skälig i direktivets mening. De anförde också att mödraskyddsdirektivet inte har direkt effekt när det gäller frågan vad som är skälig ersättning. Men om det trots allt skulle ha direkt effekt i ett fall som detta, gäller det inte i förhållande till kommunerna. Den direkta effekten bör i så fall gälla hos Försäkringskassan, menade kommunerna.

Arbetsdomstolen avfärdar alla dessa invändningar. Den börjar med frågan om direkt effekt.

Att en EU-regel har direkt effekt innebär att man kan åberopa den i nationella domstolar som om den vore inhemsk rätt, exempelvis om ett medlemsland inte har genomfört regeln korrekt. Om det, som här, handlar om en regel i ett direktiv gäller den direkta effekten ”vertikalt”, det vill säga i förhållande till staten. Det betyder att alla förvaltningsorgan, såväl centrala myndigheter som kommuner och regioner, är skyldiga att tillämpa den, och oavsett om de handlar i egenskap av myndigheter eller som arbetsgivare.

När det gäller mödraskyddsdirektivet konstaterar AD att EU-domstolen redan i målet Gassmayr (C-194/08) slog fast att artikel 11.1 i direktivet är tillräckligt precist och ovillkorligt formulerad för att kunna tillämpas direkt i medlemsstaterna.

Till saken hör att Sveriges lärare också hade drivit ett mål i förvaltningsdomstolarna för en annan medlems räkning, där förbundet yrkade att Försäkringskassan med direkt tillämpning av direktivet skulle åläggas att betala ut mellanskillnaden mellan lönen och graviditetspenningen. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) kom emellertid fram till att det inte är fel på reglerna i föräldraledighetslagen. Direktivet riktar sig i första hand mot arbetsgivarna och reglerna i socialförsäkringsbalken syftar inte till mer än att inrätta ett grundskydd. Detta kan sedan kompletteras i större eller mindre utsträckning genom kollektivavtal, resonerade HFD. Det fanns alltså ingen anledning för Försäkringskassan att tillämpa mödraskyddsdirektivet direkt.

Med det beskedet från HFD återstod för de båda kvinnorna att antingen begära skadestånd från staten för att direktivet inte införlivats korrekt, eller, som i detta fall, att begära ersättning från den offentliga arbetsgivaren, det vill säga kommunerna, konstaterar AD.

Nu menade ju de båda kommunerna att den svenska föräldraledighetslagen genomför direktivet  på ett korrekt sätt eftersom med lemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning av vad som är skälig ersättning. Den graviditetspenning som kvinnorna hade fått uppfyllde därmed direktivets krav och det fanns ingen anledning för kommunerna att betala ut ytterligare ersättning.

Inte heller det höll Arbetsdomstolen med om. Den hänvisade åter till målet Gassmayr där EU-domstolen slog fast att ”skälig ersättning” i varje fall omfattar den gravida arbetstagarens grundlön och de tillägg som tillhör hennes tjänsteställning – vilket graviditetspenningen inte når upp till. Efter 2010, då Gassmayrdomen kom, kan kommunerna inte fortsätta åberopa statens utrymme för skönsmässig bedömning för att slippa betala ut tillräckligt hög ersättning till sina anställda, enligt Arbetsdomstolen. Med hänvisning till principen om EU-rättens företräde kom AD fram till att kommunerna var skyldiga att betala ut den lön som kvinnorna hade yrkat.

Eftersom de två kvinnorna inte hade fått den ersättning som de hade rätt till enligt mödraskyddsdirektivet hade de också blivit utsatta för ett missgynnande i diskrimineringslagens mening, och detta missgynnande hade samband med deras kön. Därför dömdes kommunerna också att betala diskrimineringsersättning med 40 000 kr till dem vardera. Då hade Arbetsdomstolen jämkat beloppet. AD hade en viss förståelse för att det måste ha varit främmande ur deras perspektiv att åsidosätta det svenska regelverket. I viss mening hade kommunerna agerat i god tro.

Kerstin Ahlberg

Arbetsdomstolen 2025 nr 57, dom den 20 augusti 2025

Högsta förvaltningsdomstolen HFD 2025 ref. 18, dom den 14 april 2025