De uppmärksammade målen om de nederländska pensionssystemens förenlighet med EGs konkurrensregler (se EU & arbetsrätt nr 3/98 och nr 1/99 ) avgjordes av EG-domstolen i mitten av september. Samma vecka gavs ytterligare en dom som gällde konkurrensreglernas tillämplighet på kollektivavtal.

Det var målet Becu, där man ifrågasatte belgiska regler om att endast så kallade erkända hamnarbetare får anlitas för hamnarbete, d v s personer som uppfyller en rad fastställda kriterier och som fått erkännande av ett partssammansatt organ. Lönen för dessa är fastställd i kollektivavtal, som allmängiltigförklaras. Becu var chef för ett bolag som ville anlita egna anställda för att utföra hamnarbete, då detta blev mycket billigare för företaget. De anställda var emellertid inte erkända hamnarbetare.

Frågan var om den belgiska lagstiftningen var förenlig med reglerna om konkurrens i grundfördraget (art 90.1, jämförd med art 6.1 och art 85 – 86). Enligt artikel 90 får ju medlemsstaterna beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte vidta åtgärder som strider mot fördragets regler om konkurrens.

Domstolen kommer dock fram till att hamnarbetarna är arbetstagare och att nationella föreskrifter som gäller hamnarbetarnas kvalifikationer inte kan omfattas av förbudet i artikel 90.1, eftersom detta endast är tillämpligt på företag. Ett företag i branschen kan alltså inte åberopa artikeln för att slippa anlita ”erkända” hamnarbetare, trots att lönekostnaderna för dessa kan vara betydligt högre än motsvarande kostnader för den egna personalen.

Domen i målet Brentjens’ Handelsonderneming BV är en av tre i sak identiska domar, som alla behandlar kollektivavtalsreglerade nederländska pensionssystem. Här har parterna slutit kollektivavtal om att inrätta en pensionskassa, i vilken medlemskap gjorts obligatoriskt för alla arbetsgivare i branschen genom allmängiltigförklaring.

Det var fyra principiellt viktiga frågor som EG-domstolen fick ta ställning till. Den första var om den gamla artikel 85.1 i EG-fördraget skall tolkas så att ett pensionsarrangemang av beskriven typ som baserar sig på kollektivavtal och får ensamrätt att förvalta pensionsmedlen i branschen utgör ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning som kan begränsa konkurrensen i den mening som stadgandet avser. Domstolen svarade:

”Kollektivavtal som har slutits mellan de organisationer som företräder arbetsgivarna respektive arbetstagarna har visserligen en viss inneboende konkurrensbegränsande inverkan. Det socialpolitiska syftet med sådana avtal skulle emellertid allvarligt äventyras om arbetsmarknadens parters gemensamma strävan att vidta åtgärder som förbättrar anställnings- och arbetsförhållandena skulle omfattas av artikel 85.1 i fördraget.
Det framgår således av en ändamålsenlig och sammanhängande tolkning av fördragets samtliga bestämmelser att avtal som slutits inom ramen för kollektiva förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter i dessa syften inte skall anses omfattas av artikel 85.1 i fördraget, på grund av deras beskaffenhet och syfte.”

Domstolen kom här alltså till en annan åsikt än generaladvokat Jacobs, som menade att varje kollektivavtal innefattar ett implicit avtal mellan företagen i arbetsgivarorganisationen (Jacobs yttrande brukar omnämnas som ”Albany m fl”).

Den andra frågan gällde tillåtligheten av myndighetsbeslutet att förklara medlemskapet i en pensionsfond obligatoriskt. EG-domstolen fann inga konkurrensrättsliga hinder för detta.

Däremot besvarade den som väntat i enlighet med tidigare praxis den tredje frågan så att pensionsfonden som sådan lyder under konkurrensrättsliga regler och att den har en dominerande marknadsposition, som inte får missbrukas t ex vid bestämmande av försäkringspremier. Slutligen besvarade domstolen frågan om artiklarna 86 och 90 i EG-fördraget utgör hinder för att de offentliga myndigheterna ger en pensionsfond ensamrätt att förvalta ett kompletterande pensionssystem i en bransch. Svaret blev nekande.

Sammanfattningsvis tillerkänner EG-domstolen inte kollektivavtalssystemet någon fullständig immunitet mot de konkurrensrättsliga reglerna i fördraget. Å andra sidan ger den en långtgående immunitet åt kollektivavtalsbaserade åtgärder som syftar till att förbättra anställnings- och arbetsförhållanden. Vidare betonar den på ett remarkabelt sätt betydelsen av de socialpolitiska målsättningsstadganden som tagits in i fördraget vid revideringarna under 1990-talet (Maastricht och Amsterdam). Dessa förefaller implicit att tillmätas samma betydelse som de traditionella marknadsmässiga målsättningarna i EU. Domslutet kan också ses som ett i raden av viktiga fall där EG-domstolen underkänner generaladvokatens marknadsliberalt motiverade förslag till lösning till förmån för ett mera socialpolitiskt grundat synsätt.

Niklas Bruun

Mål nr C-22/98, Jean Claude Becu, Annie Verweire, Smeg NV och Adia Interim NV, dom 16 september 1999.
Mål nr C-67/96, Albany International BV, mål nr C-115/97 – C-117/97, Brentjens’ Handelsonderneming BV och mål nr C-219/97, Maatschappij Drijvende Bokken BV, dom den 21 september 1999
Domarna refererar till fördragets artiklar med de gamla numren. Efter omnumreringen den 1 maj i år har art 6 blivit art 12, art 85 har blivit art 81, art 86 heter art 82 och art 90.1 är numer art 86.1