EU & arbetsrätt 3/4 2009
Fördragsbrottsärende inlett mot Danmark men Finland har fått grönt ljus och Sverige väntar på besked
Danmark har inte något övervakningsorgan med alla de befogenheter som direktivet om likabehandling mellan könen kräver, menar Europeiska kommissionen som har inlett ett fördragsbrottsförfarande. Samtidigt har den lagt ned två fördragsbrottsärenden mot Finland som har ändrat sin likabehandlingslag. Sverige har däremot inte ännu fått något kvitto på att den nya diskrimineringslagen tillgodoser de synpunkter som kommissionens framfört.
Enligt direktivet om likabehandling mellan könen (2002/73 numer 2006/54) ska medlemsstaterna inrätta organ som på ett oberoende sätt kan bistå personer som diskriminerats på grund av kön, genomföra oberoende undersökningar och publicera oberoende rapporter och ge rekommendationer. I Danmark finns inget organ som har befogenhet på alla dessa områden. Ligebehandlingsnævnet – som hanterar klagomål om diskriminering på grund av kön, etnicitet, religion, ålder, funktionshinder och sexuell läggning – har inte behörighet att genomföra oberoende undersökningar, publicera oberoende rapporter eller ge rekommendationer. Den kan inte heller driva saker på eget initiativ. Mot detta har nu Europeiska kommissionen reagerat och i november 2009 i ett motiverat yttrande, det andra steget i ett fördragsbrottsförfarande, krävt att Danmark gör något åt saken.
Ett motsvarande krav på övervakningsorgan finns i direktivet mot etnisk diskriminering (2000/43) som är korrekt implementerat, genom att Institut for Menneskerettigheder har i uppdrag att främja likabehandling på etnisk grund. En enkel lösning vore att utvidga institutets behörighet så att det också ska främja likabehandling mellan könen. Det är vad regeringen tänker föreslå, enligt jämställdhetsminister Inger Støjberg. Det är dock osäkert om ett sådant förslag kan få majoritet i Folketinget.
Som EU & arbetsrätt tidigare har rapporterat har även Sverige och Finland fått klagomål från kommissionen om hur de införlivat EU:s direktiv mot diskriminering se nr 2/2008 sid 2 och 3/2007 sid 4).
För Finlands del rörde klagomålen både direktivet om likabehandling mellan könen och direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78). Kommissionen angrep fyra punkter: den finska lagens definitioner av trakasserier var inte tillfyllest, den innehöll en gräns för skadeståndets storlek, statstjänstemannalagen förbjöd inte diskriminering på grund av sexuell läggning och villkoren för att en arbetsgivare ska få särbehandla en arbetstagare på grund av ett verkligt och avgörande yrkeskrav var inte tillräckligt tydligt formulerade i likabehandlingslagen. Sedan den finska lagstiftningen ändrats, beslöt kommissionen i oktober 2009 att lägga ned fördragsbrottsärendena.
Klagomålen mot Sverige är betydligt mer omfattande och gäller alla tre direktiven. Den svenska regeringen har argumenterat emot på några punkter, men huvudsakligen hänvisat till att alla problem skulle lösas när den nya diskrimineringslagen kom på plats, vilket skedde så sent som den 1 januari 2009. Någon ytterligare korrespondens mellan kommissionen och regeringen har inte förekommit sedan början av 2008. Sannolikt analyserar kommissionen nu för fullt den nya diskrimineringslagen.
