EU & arbetsrätt 3 2012
Gräl om strejkrätten lamslog ILO-konferens
En av de fasta punkterna vid de årliga arbetskonferenserna vid ILO i Geneve är diskussionerna i den så kallade
Applikationskommittén om hur medlemsstaterna har levt upp till konventioner som de har ratificerat. Vid sommarens
konferens bröt diskussionerna i kommittén samman utan att någon granskning av enskilda fall hade
genomförts.
Som underlag för sitt arbete har Applikationskommittén en rapport från ILO:s Expertkommitté. Från denna rapport
brukar arbetsmarknadens parter tillsammans välja ut en lista med 25 fall som de behandlar på konferensen. Expertkommittén
publicerar dessutom varje år en s.k. General survey som även den dryftas i Applikationskommittén. Men
i år kunde diskussionerna alltså inte fullföljas. Parterna kunde inte ens enas om någon lista med fall som de skulle
granska. Orsaken var arbetsgivarnas tilltagande missnöje med Expertkommitténs arbete, särskilt dess ställningstaganden
kring strejkrätten.
Såväl arbetsgivare som arbetstagare och regeringsrepresentanter var dock eniga om att frågan måste få en lösning,
och informella trepartsöverläggningar pågår. Resultatet ska läggas fram för ILO:s styrelse i november, men det
lär dröja ytterligare innan parterna har enats om vägen framåt.
Nedanför ger Ulf Edström, tidigare svensk arbetstagarrepresentant i ILO, sin syn på vad konflikten handlar om.
Om du vill läsa hur Flemming Dreesen från Dansk Arbejdsgiverforening, ser på saken kan du klicka här.
Arbetsgivarnas kritik är inkonsekvent och skadar ILO som organisation
Flemming Dreesen redovisar arbetsgivarnas motiv för att de facto förhindra granskningen av enskilda länders efterlevnad av ratifi cerade ILO-konventioner i Applikationskommittén. För första gången sedan bildandet 1926 kunde den inte fullfölja sin huvuduppgift. Arbetsgivarna anklagade till och med ILO:s normavdelning och dess tjänstemän, i detta trepartiska FN-organ, för att vara partiska i sitt agerande!
Arbetsgivarna krävde vid början av arbetskonferensen oväntat införandet av en ”disclaimer” som skulle nedvärdera värdet av Expertkommitténs General Survey och där det skulle framgå att kommitténs synpunkter inte var godkända av ILO:s tre parter. Om inte detta krav godtogs, vägrade arbetsgivarna att diskutera något som helst enskilt fall som berörde strejkrätten. Detta ultimatum avvisades av arbetstagarsidan (bl. a. med hänvisning till Expertkommitténs autonoma ställning) och parterna kunde därmed aldrig enas om någon lista. När arbetsgivarna i början av maj varit med om att utarbeta en preliminär, längre lista med 49 fall (inklusive fall om strejkrätten), hade de överhuvudtaget inte protesterat eller förvarnat om sitt kommande ultimatum.
Arbetsgivarna hävdar att strejkrätten inte kan tolkas in i konvention nr. 87. Men ILO:s övervakningsorgan började tidigt tolka in strejkrätten som ett grundläggande element i den fria föreningsrätten och i de krav som ställs enligt ILO:s konstitution. Redan 1952 uttryckte Föreningsfrihetskommittén att strejkrätten är en oumbärlig del av de fackliga rättigheterna och Expertkommittén började uttrycka samma sak från 1959. Arbetsgivarnas öppna kritik av strejkrätten kom först på allvar efter kommunismens fall i slutet av 1980-talet (strejker som Solidaritet genomförde i det kommunistiska Polen snarare välkomnades av arbetsgivarna). Kluvenheten i arbetsgivarnas position illustreras också av att de tydligen anser att Föreningsfrihetskommittén (som är trepartiskt sammansatt) även fortsättningsvis kan behandla fall som berör strejkrätten. Dock är sakfrågan större än frågan om själva strejkrätten. Den principiella linje om restriktivitet i uttolkningen av ILOs konvention nr. 87 som arbetsgivarna argumenterar utifrån kan i teorin lika väl appliceras på andra ILO-konventioner. Attackerna mot Expertkommitténs legitimitet riskerar också att undergräva dess auktoritet som övervakningsorgan generellt sett. Arbetsgivarnas agerande under arbetskonferensen skadar ILO som organisation. Länder som grovt kränker mänskliga rättigheter i arbetslivet (t ex Guatemala och Fiji) undgick den offentliga granskningen i Applikationskommittén. Verkningsgraden i ILO:s enda sanktionsmedel i form av ”name and shame” ifrågasätts. Viljan hos diktaturer att samarbeta med ILO avtar naturligtvis om de inte riskerar att exponeras under ILO:s arbetskonferenser. Men även parternas ställning i ILO riskerar att undergrävas. Redan idag är problemet att regeringar ofta inte vill bekosta deltagandet för ett nödvändigt antal arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter till arbetskonferenserna. Om då arbetet i en permanent kommitté avbryts efter knappt halva konferenstiden på grund av en part, är risken stor att detta problem accentueras. Den stora förloraren i slutändan är förstås arbetstagarna som inte kan få grava missförhållanden uppmärksammade.
Arbetsgivarna är också bekymrade över att andra övervakningsorgan lägger vikt vid Expertkommitténs slutsatser och rekommendationer. Det naturliga borde väl snarare vara för arbetsgivarna att, som en av ILO:s parter, välkomna att andra institutioner tar vederbörlig hänsyn till ILO:s arbete och värderingar. Om arbetsgivarna anser att en övertolkning sker i andra organ – varför då inte agera där?
Kanske ska arbetsgivarnas agerande i år ses mot bakgrund av att Expertkommittén ansett att ekonomiska hänsynstaganden generellt sett inte räcker som argument för att inskränka strejkrätten – vilket berör både det brittiska BALPAfallet (se EU & arbetsrätt nr 1/2010 s. 1) och den kommande behandlingen av det svenska Laval-fallet (se EU & arbetsrätt nr 3/2010 s. 2).
