EU & arbetsrätt 4 2015
Nordens regeringar gör gemensam sak:
EU:s socialförsäkringsregler måste
avspegla dagens familjemönster
Nordens regeringar går nu samman för att åstadkomma en modernisering av EU:s social-försäkringsförordning (883/2004). En översyn av förordningen ingår i det ”paket för arbets-kraftens rörlighet” som Europeiska kommissionen ska lägga fram, med förhoppningen att det ska bli mer lockande för människor att utnyttja den fria rörligheten för att arbeta i andra länder. I två deklarationer med adress till kommissionen framför Nordiska ministerrådet en rad förslag om hur förordningen då bör ändras.
Hur socialförsäkringarna ska vara utformade bestämmer medlemsländerna själva. EU:s förordning 883/2004 går enbart ut på att samordna socialförsäkringssystemen. Syftet är att arbetstagare som åker till ett annat land för att arbeta inte ska falla mellan stolarna. De ska få med sig vad de har tjänat in av kvalifikationsperioder och rättigheter i hemlandet, och i fortsättningen vara försäkrade i det nya land där de arbetar. Men förordningen säger alltså inget om hur hemlandets eller arbetslandets socialförsäkringssystem ska se ut.
Problemet är att den kan få effekter som de nationella lagstiftarna aldrig har tänkt sig. Gemensamt för de nordiska länderna är till exempel att socialförsäkringarna i stor utsträck-ning bygger på att varje vuxen individ försörjer sig själv och att rättigheterna därför är individuella, medan EU-förordningen som den tolkats av EU-domstolen delvis är präglad av en familjeförsörjarmodell. Då kan det bli som i målet Kuusijärvi (C-275/96) där den svenska föräldraförsäkringen klassades som en familjeförmån i förordningens mening. Kuusijärvi hade utvandrat och uppfyllde inte försäkringsvillkoren, men med hänvisning till att den var en familjeförmån kunde hon ändå begära att få föräldrapenning tack vare att hennes man arbetade i Sverige (se EU & arbetsrätt nr 1/2000 s. 4). En förälder som enbart hade arbetat i Sverige hade däremot aldrig kunnat få ersättning genom sin make.
En annan följd blir att medlemsstater måste betala ut ersättningar utan att ha fått in motsvarande avgifter som ska finansiera försäkringen, vilket blir kostsamt för stater med utbyggda välfärdssystem.
Dit hör de nordiska länderna. Deras ministrar för social- och hälsopolitik har därför kommit överens om att förstärka det nordiska samarbetet kring socialförsäkringarna. I en gemensam deklaration uppmanar de kommissionen att i sitt förslag till rörlighetspaket utgå från att samordningsreglerna ska säkra en balans i fördelningen av kostnaderna för socialförsäkring-arna mellan medlemsländerna. I största möjliga utsträckning bör de bygga på individuella rättigheter och avspegla dagens familjemönster och samspelet mellan familjeliv och arbets-liv. Kategoriseringen av vad som är familjeförmåner måste vara balanserad och uppfattas som rättvis och rimlig. Också samordningsreglerna vid utstationering behöver moderniseras, förklarar ministrarna.
Även arbetsmarknadsministrarna har överlämnat en rad synpunkter till kommissionen. De är oroade över att EU:s regler kan underminera de nordiska arbetslöshetsförsäkringarna med deras jämförelsevis höga förmåner. Därför är det viktigt att samordningsreglerna stöder användningen av en aktiv arbetsmarknadspolitik som kombinerar förmåner med krav på aktivitet och tillgänglighet. De ska också tillåta medlemsstaterna att kontrollera om personer som beger sig till ett annat land med arbetslöshetsersättning faktiskt söker arbete.
”Paketet om arbetskraftens rörlighet” som även ska innehålla förslag om en översyn av utstationeringsdirektivet (se artikeln på nästa sida) skulle ha lagts fram i december men är uppskjutet på obestämd tid. Något som bidrar till att fördröja arbetet är sannolikt den lista med krav för att britterna ska vilja stanna kvar i EU som Storbritanniens premiärminister lämnade över i november. De går bland annat ut på att EU-medborgares tillgång till de brittiska välfärdssystemen ska begränsas. Det torde vara enklare att åstadkomma något av det genom ändringar i socialförsäkringsförordningen, än att få andra länders regeringar att gå med på ändringar i fördragsreglerna om fri rörlighet.
