EU & arbetsrätt 4 2017

Ministerrådet enat om revision av utstationeringsdirektivet

I oktober enades EU:s ministerråd om ändringar i utstationeringsdirektivet (96/71), som ser ut att stärka skyddet för utstationerade arbetstagare. Nu återstår förhandlingar med Europaparlamentet innan de kan bli verklighet.

Ska företag som utstationerar arbetstagare tillåtas att konkurrera genom att betala lägre lön än värdstatens arbetsgivare? Den frågan har varit brännande sedan EU-domstolen gett grönt ljus för företag att ta med sin personal när de tillhandahåller tjänster över gränserna. Kompromissen i utstationeringsdirektivet har sedan 1996 varit att de utstationerade arbetstagarna ska vara försäkrade värdlandets minimilön. EU-domstolen har i sin praxis klargjort vad som kan ingå i minimilön och därigenom tydliggjort vad som är illojal konkurrens (se EU & arbetsrätt nr 1/2015 s. 2).

Frågan om de utstationerade arbetstagarnas lön har alltid varit nära kopplad till diskussionen om den ”polske-rörmokaren” och tudelningen mellan dem som menar att omsorg om de utstationerade arbetstagarna är protektionism och de som ser den som uttryck för att solidariteten inte kan tillåta att en grupp särbehandlas.

Ett nytt kapitel i regleringen av utstationerade arbetstagare håller nu på att läggas till. År 2016 presenterade kommissionen ett förslag till revision av utstationeringsdirektivet, som skulle försäkra de utstationerade lön och inte bara minimilön (EU & arbetsrätt 1/2016 s. 4). Trots att förslaget fick ”gult kort” från ett antal nationella parlament (se EU & arbetsrätt 1/2016 s. 1) valde kommissionen att gå vidare med förslaget och nu har rådet enats om ”en allmän riktlinje” om direktivet, varefter förhandlingar med Europaparlamentet kan inledas.

Rådet accepterar kommissionens bedömning att det är dags att utvärdera om utstationeringsdirektivet innehåller rätt avvägning mellan arbetstagarnas skydd och friheten att tillhandahålla tjänster. Rådet har enats kring ändringen att de utstationerade arbetstagarna ska försäkras lön (remuneration) och även ett antal uppräknade tillägg (allowances).

Bland det som rådet enats om finns också en ny tidsgräns. För utstationeringar som varar mer än tolv månader ska den utstationerade arbetstagaren utöver de villkor som ingår i direktivets s.k. hårda kärna garanteras alla arbets- och anställningsvillkor i värdstaten, som bestämts genom lag eller annan offentlig författning eller i kollektivavtal. Det gäller dock inte uppsägningar, konkurrensklausuler eller tilläggspensioner. Den nya tidsgränsen ska beräknas för projektet och inte utifrån den tidsperiod som en viss arbetstagare varit utstationerad.

Den kompromiss som de 15 medlemsländerna enades kring under 1990-talet är under omprövning. De förslag som hittills har presenterats från kommissionen och ministerrådet synes stärka de utstationerade arbetstagarnas skydd. Nu återstår förhandlingar med Europaparlamentet. Den rättsliga grund (fri rörlighet för tjänster) som förslaget baseras på möjliggör antagande med kvalificerad majoritet i rådet. Det är emellertid alltjämt osäkert om dagens 27 EU-medlemmar kan enas om ett nytt kapitel med det innehåll som här beskrivits. Fortsättning följer...

Erik Sjödin, universitetslektor
Institutet för social forskning
Stockholms universitet

13612/17 Not från Rådets generalsekretariat till delegationerna, den 24 oktober 2017