EU & arbetsrätt 3 2021

Epsu-domen – dödsstöten för den sociala dialogen som konstitutionell mekanism inom EU?

Den europeiska fackliga organisationen Epsu förlorade på samtliga punkter, medan Europeiska kommissionen fick rätt när den hävdade att den inte har några skyldigheter att genomföra eller föra vidare avtal som tillkommit inom den sociala dialogen för beslut i ministerrådet. Det står klart sedan EU-domstolen avkunnat dom i det sk. Epsu-målet.

Epsu hade väckt talan mot kommissionen och yrkat att den skulle dömas för fördragsbrott, eftersom den hade vägrat att lägga fram ett förslag till direktiv som skulle genomföra det avtal om information till och samråd med tjänstemän och andra anställda i statsförvaltningarna som Epsu hade slutit med sina motparter på arbetsgivarsidan (se EU & arbetsrätt 1/2016 s. 6, 3-4/2019 s. 8 och 1/2021 s. 6).

Den lägre instansen, Tribunalen, hade ännu en viss sympati för Epsu då målet behandlades där. Den tyckte inte att kommissionens förfarande varit helt oklanderligt och lät kommissionen stå för sina egna rättegångskostnader. I den slutliga domen som nu har kommit avfärdas alla Epsus argument, och frågor som kunde vara kritiska för kommissionen berörs överhuvudtaget inte (exempelvis rättighetsstadgans artikel 41 med kravet på god förvaltning och att EU:s institutioner ska behandla ärenden inom skälig tid). Den enda punkten där Epsu fick medhåll var det faktum att organisationen överhuvudtaget tillerkändes talerätt i EU-domstolen.

Efter domen står det klart att artikel 155.2 i EUF-fördraget – som säger att den här typen av avtal ”ska genomföras ... på gemensam begäran av de undertecknande parterna genom ett beslut av rådet på förslag av kommissionen” är en i det närmaste innehållslös artikel. Den ger inte arbetsmarknadens parter några ytterligare befogenheter än vad de redan har utan bestämmelsen: Parterna kan alltid ingå överenskommelser och göra framställningar till kommissionen. Artikelns enda funktion tycks vara att kommissionen kan välja att undgå en sedvanlig parlamentsbehandling genom att åberopa den. Det tycks också förhålla sig så att artikel 152, som deklarerar att EU ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet, saknar betydelse inom kommissionens kompetensområden.

Epsu-domen bör naturligtvis läsas med beaktande av att EUdomstolen ofta skriver domar på ett sätt som antyder att alla argument talar för den lösning den kommer fram till. Det oaktat förefaller domen avspegla den nya judiciella aktivism som jag tycker mig spåra i EU-domstolens praxis. Här tycks den på allehanda sätt sträva till att stärka kommissionens och domstolens maktställning inom EU-systemet och utvidga deras befogenheter. Detta har kommit till synes i ett flertal domar, och när det gäller domstolen inte minst i hur den förhåller sig till samarbetet med Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.

Det finns all orsak att fråga sig hur väl dessa linjedragningar på sikt tjänar Europaprojektet.

Niklas Bruun

C-928/19 P European Federation of Public Service Unions (EPSU) mot Europeiska kommissionen, dom den 2 september 2021