EU & arbetsrätt 3 2025

Begränsningar för bemanningsarbete: Oslo tingsrätt friar norska staten

• Norska staten friades på samtliga punkter av Oslo tingsrätt i det mål där elva bemanningsföretag hävdar att de norska begränsningarna i möjligheterna att hyra in arbetskraft strider mot EES-avtalets regler om fri rörlighet. Bemanningsföretagen fick emellertid ett litet plåster på såren. Tingsrätten fann att saken var principiell och tillerkände inte staten ersättning för rättegångskostnaderna.

Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat blev 2023 års regler som avsevärt begränsade möjligheten att hyra in arbetskraft omedelbart ifrågasatta av såväl bemanningsföretagen i Norge som Eftas övervakningsmyndighet ESA (se nr 1/2023 s.4 och 3/2023 s. 2).

Elva bemanningsföretag väckte talan mot staten och anförde att begränsningarna stod i strid med etableringsfriheten, den fria rörligheten för tjänster och den fria rörligheten för arbetstagare. Efter att Efta-domstolen avgett ett rådgivande yttrande (se EU & arbetsrätt nr 4/2024 s. 1) har tingsrätten avgjort målet.

Tingsrätten fann att bemanningsföretagen inte kunde åberopa vare sig reglerna om fri rörlighet för tjänster eller fri rörlighet för arbetstagare. Och bara ett av de elva kunde stöda sig på etableringsrätten eftersom det bolaget hade ett moderbolag i Danmark. Tingsrättens resonemang om etableringsreglerna är de intressantaste och denna artikel behandlar uteslutande den delen av domen.

Tingsrätten utgick från att begränsningarna innebar ett etableringshinder. Frågan var då om detta kunde rättfärdigas. Som Efta-domstolen påpekade är det staten som har bevisbördan för att syftet med reglerna är legitimt. Och staten måste lägga fram konkreta bevis som gör det möjligt för den nationella domstolen att bedöma om åtgärden faktiskt lever upp till de krav som följer av proportionalitetsprincipen.

Parterna var eniga om att syftet med begränsningarna – att skydda arbetstagare, förebygga missbruk, säkra en välfungerande arbetsmarknad och arbetstagarnas hälsa och säkerhet – är legitimt. Regeringen hade emellertid formulerat det övergripande syftet som en önskan om att begränsa användningen av inhyrd arbetskraft som tränger undan fasta anställningar. Enligt bemanningsföretagen var det verkliga syftet alltså att begränsa bemanningsföretagens roll och utbredning på arbetsmarknaden, vilket inte var tillåtet enligt EU:s bemanningsdirektiv (2008/104).

Tingsrätten avvisade argumentet och hänvisade till att bemanningsbranschen hade haft en betydande tillväxt på arbetsmarknaden. Efter en närläsning av lagens förarbeten kom tingsrätten fram till att det inte fanns något belägg för att myndigheterna ”bara” ville begränsa bemanningsföretagens roll och utbredning.

Nästa steg i bedömningen var om begränsningarna är lämpliga för att uppnå syftet. Efta-domstolen underströk att staten måste lägga fram konkret och adekvat dokumentation eller en analys som visar att åtgärderna är ändamålsenliga och proportionella.

Tingsrätten började med att slå fast att det inte finns något strängt beviskrav i EES-rätten. Därmed var det förarbetena som överbevisade domstolen om att åtgärderna var ändamålsenliga.

Nästa fråga var om de var konsekventa och sammanhängande. De elva bemanningsföretagen hade nämligen pekat på de många undantagen från förbudet, exempelvis att det är tillåtet med inhyrning i vårdsektorn, inom jordbruket, och i företag som har kollektivavtal med vissa större fackföreningar. Tingsrätten lade vid sin bedömning vikt vid att undantagen var noga övervägda, de var väl motiverade och relevanta motargument hade kunnat framföras. De konkreta bevisen bestod även här av förarbetena. Tingsrätten är återhållsam med att överpröva en politisk prioritering på ett känsligt område. Rättens samlade slutsats var att inget av undantagen hindrade att syftet med begränsningarna förverkligades.

Rätten prövade särskilt om reglerna var konsekventa när de också träffade inhyrning av arbetstagare som har fasta anställningsavtal med sina bemanningsföretag, alltså i situationer då det ju föreligger ett tvåpartsförhållande. Tingsrätten slog fast att fasta anställningar i bemanningsföretag inte ger lika gott skydd som fasta anställningar i producerande företag. Enligt Arbeidstilsynets erfarenheter ger nämligen fast anställning i producerande företag en säkrare arbetsmiljö och lägre olycksfallsrisk. Dessutom innebär fasta anställningar i bemanningsföretag osäkerhet om framtidsutsikterna eftersom uppdragen hos kundföretagen är tillfälliga.

Det är anmärkningsvärt att tingsrätten inte nämner att fast anställda - i bemanningsföretag såväl som i producerande företag - har krav på ett löpande anställningsavtal på obegränsad tid, att reglerna om anställningsskydd gäller och att anställningsavtalet ska ge ” forutsigbarhet for arbeid i form av et reelt stillingsomfang” som det heter i arbeidsmiljøloven 14–9 §. Den regeln innebär att fast anställda i bemanningsföretag får lön mellan uppdragen, och att osäkerheten inte är lika stor som tingsrätten utgår från.

Den sista frågan var om begränsningarna går längre än nödvändigt. Tingsrätten hänvisade till statistik som visade att inhyrning av arbetskraft har ökat betydligt de senaste 20 åren. Samtidigt hade man prövat andra åtgärder utan att det hade fått nämnvärd effekt, till exempel rätt för fackföreningar att väcka grupptalan, förslag om kvoter och offentlig tillsyn av villkoren för inhyrning. Dessa åtgärder hade emellertid inte lett till att inhyrning som tränger undan fasta anställningar i producerande företag hade minskat. Också här hänvisade rätten till att regeländringarna gjordes efter en grundlig process där berörda parter hade fått möjlighet att komma med sina synpunkter i remissrundan. Bemanningsföretagen har överklagad tingsrättens dom. Striden om inhyrning är med andra ord inte över.

Kurt Weltzien, førsteamanuensis

Handelshøyskolen BI

Sak nr. 23-130279TVI-TOSL/02, 24-080230TVI-TOSL/02 och 25-042946TVI-TOSL/02, Oslo tingsretts dom den 18 augusti 2025