EU & arbetsrätt 2 2015
Strejkrätten fortsatt ifrågasatt av arbetsgivarna i ILO
Tre år efter att oenigheten om strejkrätten kulminerade i en öppen konflikt inom Internationella arbetsorganisationen, ILO, kunde årets arbetskonferens i början av juni fungera mer normalt. Men den grundläggande oenigheten kvarstår.
Vid ILO:s Arbetskonferens 2012 kollapsade den så kallade applikationskommittén, CAS, som har i uppgift att granska hur medlemsstaterna lever upp till de ILO-konventioner som de har ratificerat (se EU & arbetsrätt nr 3/2012 s. 5 och 6). Skälet var att arbetsgivarna slutligen bestämt sig för att ta strid mot ILO:s expertkommitté som brukar anses som ILO:s högsta juridiska instans och vars General Survey ska vara ett underlag för applikationskommitténs granskning. Arbetsgivarna reagerade mycket starkt mot det årets General Survey som bl.a. innehöll uttolkningar av den fria förenings- och förhandlingsrätten inklusive strejkrätten. Arbetsgivarna har, särskilt efter kommunismens fall i Europa, alltmer ifrågasatt expert-kommitténs (i deras tycke) alltför långtgående uttolkningar av rätten för arbetstagare att strejka. Det som antagligen också bidrog till att arbetsgivarsidan nu tog strid om strejkrätten var det faktum att expertkommittén ansett att EU-domstolens avgöranden i BALPA- och Lavalmålen i praktiken innebär en otillåten begränsning av grundläggande fackliga rättigheter som är legitima enligt ILOs normer.
Resultatet av striden 2012 blev att applikationskommittén inte kunde behandla några ärenden om enskilda länder alls, eftersom arbetstagarsidan vägrade gå med på arbetsgivarnas krav om att få med en så kallad disclaimer i rapporten som förklarade att parterna var oeniga i fråga om strejkrätten. Året därpå gick arbetstagarna med på en sådan disclaimer som en engångsföreteelse (se EU & arbetsrätt nr 2/2013 s. 6). Under 2014 kunde applikations-kommittèn enbart dra slutsatser om de fall som expertkommittén gett en s k double footnote dvs särskilt allvarliga fall. I alla övriga fall som granskades återfanns inga konklusioner.
Vid en trepartskonferens i februari 2015 lade facket och arbetsgivarna fram ett gemensamt uttalande för att försöka lösa kontroversen, hellre än att vända sig till Internationella domstolen i Haag eller genom att ILO skulle upprätta en egen tribunal för att lösa tvister om tolkning av ILO:s konventioner.
Denna överenskommelse mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidan, som gäller till november 2016, erkänner rätten att vidta stridsåtgärder – men innehåller här ingen referens till ILO:s konventioner. Vidare sägs att applikationskommitténs slutsatser ska bygga på enhällighet, och om sådan saknas blir det inga slutsatser. Parterna är dessutom överens om att upprätta en permanent kommitté för revidering av ILO:s normer.
Arbetskonferensen den 1– 13 juni 2015 var det första testet på om överenskommelsen fungerar. Resultatet bekräftade att man hade löst problemet med att upprätta listan över länderfall, så att applikationskommittén kunde fungera mer normalt.
Av inledningen till applikationskommitténs rapport framgick också att ”The CAS has adopted conclusions on the basis of consensus. … If the workers, employers and/or governments had divergent views, this has been refl ected in the CAS record of proceedings, not in the conclusions.” (CAS, Part II/8). Det innebar att i alla de länderfall där strejkrätten var aktuell (t.ex. Kazakstan) utelämnades frågan i applikationskommitténs slutsatser. (Historiskt sett har det nog också varit ganska ovanligt att strejkrättsfrågan tagits upp i dessa slutsatser.) I själva debatten togs frågan om strejkrätten ibland upp av arbetstagarna, medan arbets-givarna vidhöll sin uppfattning att strejkrätten inte regleras av ILO:s konvention nr. 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, utan på nationell nivå.
Precis som 2012 startade kommitténs arbete med en behandling av förenings- och förhandlingsrätten och nu specifikt ILOs konventioner nr 11 och 141 samt rekommendation nr 149 om lantarbetares rättigheter. Den fortsatta oenigheten om strejkrättsfrågan kom här återigen tydligt till uttryck i debatten.
Överenskommelsen mellan parterna gjorde att arbetskonferensen fungerade. Däremot har man inte löst själva grundproblematiken. dvs. arbetsgivarnas ifrågasättande av den intolkning av strejkrätten som en del av konvention nr. 87 som expertkommittén har gjort sedan årtionden. Dessutom kvarstår arbetsgivarnas generella kritik mot alltför vida tolkningar från expertkommittén sida. De anser också att kommitténs förment juridiska uttolkningar av ratificerade ILO-instrument har begränsat värde jämfört med vad arbetstagare, arbetsgivare och regeringar kan enas om i form av slutsatser i applikationskommittén vid ILO:s årliga arbetskonferenser.
