EU & arbetsrätt 2 2019
Tidigare Ajos-anställds krav mot danska staten var preskriberat
Nu har Danmarks Højesteret sagt det sista ordet i den tvist som låg bakom det uppmärksammade Ajos-målet. Dödsboet efter en av Ajos tidigare anställda hade inte någon rätt till ersättning från danska staten för felaktigt genomförande av det allmänna likabehandlingsdirektivet (2000/78). Kravet var preskriberat.
Upprinnelsen till historien ligger så långt tillbaka som 2010. Då slog EU-domstolen i Ole Andersen-målet fast att den danska funktionærlovens regler om avgångsvederlag stred mot förbudet mot åldersdiskriminering eftersom vissa äldre personer nekades avgångsvederlag när de blev uppsagda (se EU & arbetsrätt 4/2010 s. 2). Eftersom Andersen var offentligt anställd kunde direktivet tillämpas direkt i det målet. Han fick därför sitt avgångsvederlag och man slutade tillämpa den omstridda regeln i den offentliga sektorn (EU & arbetsrätt 4/2014 s. 1).
I kölvattnet efter Andersenmålet uppstod en tvist där en tjänsteman hos det privata företaget Ajos begärde avgångsvederlag på samma villkor. Men funktionærloven hade inte ändrats och Højesteret ansåg sig inte kunna döma mot lagen. Inte heller kan ett direktiv tillämpas direkt mot en privat aqrbetsgivare. Højesteret frågade därför EU-domstolen om den allmänna EU-rättsliga principen om förbud mot åldersdiskriminering i stället kunde tillämpas direkt. Samtidigt framgick det att Højesteret såg ett rättssäkerhetsproblem med att ålägga privata arbetsgivare förpliktelser med hänvisning till en oskriven EU-rättslig princip.
Resten är historia. EU-domstolen svarade att det var just vad Højesteret skulle göra i detta fall (EU & arbetsrätt 2/2016 s. 3), men när denna sedan avgjorde målet vägrade den att följa EU-domstolens förhandsbesked (se EU & arbetsrätt 3-4/2016 s. 1). Højesteret gav med andra ord Ajos rätt att vägra mannen avgångsvederlag.
Vad som då återstod var att väcka tala mot danska staten och begära skadestånd för att den inte hade genomfört likabehandlingsdirektivet korrekt. Det är det målet som nu har avgjorts av Højesteret. Frågan nu var ifall skadeståndskravet var preskriberat. Det berodde dels på hur lång preskriptionsfrist som gällde – tre eller fem år – dels när skadan – förmögenhetsförlusten – skulle anses ha uppstått. Enligt Højesteret var preskriptionsfristen tre år, och skadan uppstod då mannen slutade arbetet 2009. Eftersom han inte ansökte om stämning mot Beskæftigelsesministeriet förrän den 30 juni 2014 var kravet preskriberat.
Kerstin Ahlberg
Sag BS-23798/2018-HJR, dödsboet efter A mot Beskæftigelsesministeriet, Højesterets dom den 3 maj 2019
