EU & arbetsrätt 4 2005
Nationell rätt avgörande för arbetstagarledamots möjlighet att dela med sig av insiderinformation
Enligt direktivet om insiderhandel (89/592) gäller ett principiellt förbud för en arbetstagarrepresentant i en bolagsstyrelse mot att röja insiderinformation som han fått i sitt uppdrag för sin förbundsordförande. Sådan information får bara lämnas vidare om det finns ett nära samband mellan röjandet och uppdraget, och om det är absolut nödvändigt för att fullgöra uppdraget. Vad det innebär i ett konkret fall beror till stor del på vad den nationella rätten säger om arbetstagarrepresentantens uppdrag. Det står klart sedan EG-domstolen gett sitt förhandsbesked i målet med de två danska fackliga företrädare som åtalats för brott mot insiderlagstiftningen (se EU & arbetsrätt nr 4/2002 och 2/2004 sid 7).
Knud Grøngaard var arbetstagarrepresentant i bolagsstyrelsen och i en koncernsamarbetskommitté hos ett finansinstitut som planerade en fusion med en stor bank. Han informerade ordföranden i sitt fackförbund, Allan Bang, om planerna eftersom han behövde råd om sysselsättningskonsekvenserna av en sådan fusion. Bang diskuterade i sin tur informationen med tre medarbetare i förbundet. En av dessa missbrukade informationen och bedrev insiderhandel med aktier i finansinstitutet. Bang och Grøngaard åtalades enligt den danska lagen om handel med värdepapper, genom vilken insiderdirektivet införlivats i dansk rätt. Den danska domstolen ställde ett antal tolkningsfrågor till EG-domstolen.
Insiderdirektivets syfte är bl a att säkerställa en störningsfri marknad för värdepapper och likabehandling mellan investerarna. Därför är det förbjudet för personer som har tillgång till insiderinformation att röja denna. Från denna huvudregel finns ett undantag. Enligt artikel 3a i direktivet är förbudet mot att röja insiderinformation inte tillämpligt när röjandet sker som ett normalt led i fullgörandet av en persons tjänst, verksamhet eller åligganden. Eftersom arbetstagarrepresentanter i styrelser kan inneha insiderinformation uppstår en konflikt mellan direktivets syfte och arbetstagarnas behov av att få information om händelser som kan komma att påverka deras situation. Bang och Grøngaard ansåg att undantaget skulle tolkas extensivt på grund av de olika förhållandena i olika medlemsstater. EU har i ett antal rättsakter betonat vikten av arbetstagarinflytande och att arbetstagarna skall betraktas som intressenter i ett bolag. En arbetstagarrepresentant behöver söka råd utanför bolaget och det naturligaste är att han gör det hos sitt eget fackförbunds ledning, argumenterade de. Det var också nödvändigt för Bang att diskutera saken med sina närmaste medarbetare. Båda menade också att en restriktiv tolkning av undantaget skulle vara oförenlig med straffrättsliga legalitetsprinciper.
I målet diskuterades ett antal frågor. Har styrelseledamöter generellt en rätt att rådfråga externa experter? Har de rätt att rådfråga ”sin egen krets”, dvs. sina uppdragsgivare? Är en fackförbundsordförande en expert? Vilken betydelse har det att kretsen av informationsmottagare vidgas och att information ges flera gånger? Enligt den svenska regeringen som yttrade sig i målet borde det så långt som möjligt överlåtas till nationell rätt att avgöra när insiderinformation får lämnas ut, eftersom omfattningen av och formerna för arbetstagarinflytande skiljer sig väsentligt mellan medlemsländerna (se EU & arbetsrätt nr 1/2004).
EG-domstolen skriver i sina domskäl att undantagsregeln i artikel 3a skall tolkas restriktivt mot bakgrund av ändamålet med direktivet. Att röja insiderinformation är tillåtet bara när det finns ett nära samband mellan själva röjandet och fullgörande av uppdraget. Det skall också vara absolut nödvändigt för uppdraget, och vara förenligt med proportionalitetsprincipen, att röja informationen. Om information lämnas ut vid flera tillfällen skall dessa krav gälla varje gång och det skall beaktas att varje extra röjande ökar risken för att ändamålet med direktivet äventyras. Domstolen betonar att det också har betydelse hur känslig informationen är, vilket inte minst gäller då det är fråga om en fusion mellan två börsnoterade bolag. Alla dessa villkor gäller lika för arbetstagarrepresentanten själv och för ordföranden i den fackliga organisationen som han eller hon rådgjort med.
Domstolen poängterar dock, i linje med den svenska regeringens ståndpunkt, att innebörden av artikel 3a skall bedömas med beaktande av särdrag i den nationella rätten och att denna i stor utsträckning blir bestämmande för vad som utgör ett normalt led i fullgörande av uppdraget. Vad detta betyder för svensk del torde vara en öppen fråga. Klart är att domstolen har markerat att möjligheterna till rådfrågning är begränsade.
Vad gäller de invändningar av straffrättsliga legalitetsskäl som Grøngaard och Bang gjorde skriver domstolen att det saknar betydelse för tolkningen av direktivet om det är ett brottmål eller tvistemål. Samtidigt påminner den om att det ankommer på den nationella domstolen att säkerställa rättssäkerhetsprincipen, och att dennas skyldighet att stödja sig på innehållet i ett direktiv är begränsad när den tillämpar de relevanta nationella bestämmelserna, särskilt då tolkningen av direktivet leder till att det straffrättsliga ansvaret för dem som överträder direktivets bestämmelser fastställs eller skärps.
Mål C-384/02, Knud Grøngaard och Allan Bang, dom den 22 november 2005
